Ett meningslöst liv

Del 2 Bättre?

Japp så där var jag och skadade mig själv, i hemlighet så klart. Jag har alltid gråtit varje kväll, men kvällarna efter de va annorlunda. Jag hade ett större hål i bröstkorgen och mer tårar och de kändes som att dom aldrig skulle ta slut. Som ett plus kom de en ny tjej till skolan Tekla, och alla killar gillade henne mäst och man kan inte skylla dom, hon var blondare än mig, smalare än mig och snällare än mig. Hon fick kompisar direkt och fler än vad jag hade och även killar efter sig, dom som jag hade haft efter mig innan. Men jag va ok, jag blev ganska tajt men en annan tjej och vi hade ganska roligt tsm, vi kallar henne Hedda. Jag gick till kuratorn i skolan och pratade, tro det eller ej men det blev bättre. Efter nån vecka slutade jag skada mig. Bara ca 2 veckor efter de så kom Vanessa tillbaka för att Amy, Anja och Juli var för tajta kompisar och släppte inte in henne i deras grupp. Men Tekla lyckades komma in i deras grupp och det var nästan tur annars kanske Vanessa hade varit med dom. Juli bytte skola lite senare, men jag vet inte riktigt varför. Men i vilket fall så när Vanessa kom tillbaka och jag blev hennes bff igen. Jag var fortfande med Hedda ibland men jag var mäst med V för att vi hade alltid varit kompisar. Men Hedda och jag blev mindre och mindre kompisar sen hittade hon kompisar i A klassen. Någon månad efter allt detta fick Vanessa en strålande idé och blev kompis med en ny tjej från C klassen, Nikki. Nu när jag tänker efter så kanske de var därför Vanessa gav upp om att vara i tjejgruppen och hade en tanke om att få Nikki som bästis istället. Men Nikki va också en häst-tjej och älskade också att rida precis som Vanessa. I början gillade jag inte Nikki men när jag lärde känna henne så var hon likare mig än Vanessa, Nikki bytte klass till B som jag och Vanessa gick i och vi alla 3 var bra kompisar. Jag slutade gå till kuratorn efter en månad att Nikki och jag blev kompisar och allt såg ut och lösa sig men jag grät fortfande om nätterna, om vad visste jag inte. Jag hade ju vänner och en familj som brydde sig om mig, jag kunde inte klura ut varför jag var sådär när ingen var nära. Jag tänkte inte mer på de för jag antog att de va normalt. 7:an gick ganska snabbt och jag fick ganska bra betyg och nya vänner eller ja de va de jag trodde. Jag hade mina "vänner", familj, bra betyg, ett fantastiskt liv, men under leendet och allt det som va bra och man borde vara glad över, så fanns hålet i mig och mina tankar att jag inte dög eller va tillräckligt snygg och att jag var oduglig.