Ett meningslöst liv

Del 6: Sissta chansen på överlevnad

Jag va lite besviken att jag inte hade klarat mig till jul men jag lovade mig själv att jag inte kommer att göra några fler tills efter nyår. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle klara det, tills två dagar innan och jag skar mig på foten utan att veta varför. Jag undrade hur patetisk man egentligen får vara. Om jag inte kunde hålla ett löfte som var jätte lätt att hålla, hur skulle jag då klara av livet?! 31 december kom och dagen gick snabbt och innan jag visste ordet av var det 2017. Jag bestämde mig för att inte ha några nyårs löften för jag inte va speciellt bra på att hålla löften som jag ger mig själv. Det han gå en timma på det nya året tills jag skar mig igen, asså jag va bara för patetisk. Jag stannade uppe till halv 4 och tänkte, grät och bad om att jag skulle få dö. Jag vet inte varför jag gjorde såhär eller tänkte såhär men jag förstod att det va nått fel på mig.

Skolan började snart och allt blev lite bättre för att mina nya vänner pratade med mig fast jag visste bättre nu än innan att jag inte ska hoppas på att allt kommer bli bra. Dagarna gick och det höll sig ungefär samma som innan, fast jag tänkte mer på självmord och hur ingen skulle sakna mig, lättaste sättet att ta det på och hur jag skulle skriva mitt självmordsbrev. Mina tankar höll sig liknande till dehär medans jag fortsatte att låtsats må bra. Jag pratade mer och mer i klassrummet och jag ville ha mer och mer uppmärksamhet. Jag ville det för att då slutade jag oftast tänka på alla dom hemska saker jag tänkt innan och att jag va helt värdelös. Jag berättade tillslut för Viktor hur jag mådde och visade att jag skar mig, han blev inte jätteglad om man säger så. Jag berättade det mästa som har hänt mig och att jag trodde det va därför jag skar mig. Varje gång jag försökte prata om det så bytte han samtals ämne och det kändes som att han inte brydde sig så mycket om mig som jag hade trott. Men han va fortfande min bästa vän och jag vet att han bryr sig men det är nått fel på min hjärna. Dagarna fortsatte och jag kunde säga kommentarer som tex "döda mig nu snälla", " dör man om man hoppar där ifrån" och pekade jag på en hög byggnad jag kunde även säga att "jag kan dö nu, jag är ändå klar med livet". Ingen tänkte jätte mycket om det jag sa och inte jag häller tills en månad senare ungefär. Jag tog ett test på internet för depression, första testet sa att jag var svårt deprimerad och jag tänkte att det kan inte stämma. Jag gjorde 10 till tills jag gav upp och jag kom fram till att testen måste ha fel. Jag kollade på youtube om depression och symptomer. Jag hade ungefär alla symptomer men jag fortsatte att försöka bevisa för mig själv att jag inte va sjuk i huvudet, jag sökte och läste jättemycket om depression. Jag gav upp och gjorde ett sista test som en engelsk youtuber hade tipsat om, det var ett bra test men även de sa att jag va just deprimerad. Jag tog det testet regelbundet från de att jag hittat testet och min depression blev bara värre och värre på nått sätt. Jag sa inte dehär till nån som jag kände för att jag inte ville att dom skulle tro att jag va galen eller otacksam. Dagarna gick likadant tills en kväll ungefär två veckor efter alla testen, jag va livrädd att jag skulle gå i sömnen och ta självmord. Jag hade inte sagt hejdå till nån och jag va så rädd att jag skulle göra de i sömnen så jag stannade uppe i 2 timmar efter att jag blivit trött och jag skrev även i min dagbok att om jag hade gjort de under natten så är jag ledsen för allt. Jag somnade av trötthet kl halv 2, som tur va så vaknade jag dagen efter men jag va sjukt trött. Det va skoldag och jag höll på att somna i klassrummet flera gånger. Det gick ytligare 2 veckor tills det hände igen och jag va även livrädd då, jag hade ju inte sagt hejdå till nån nu heller. Jag klarade mig den natten också, nu tänkte jag att jag verkligen behöver hjälp. Dagarna gick och jag bara sköt fram dagen som jag skulle be om hjälp.

Det va helt plötsligt 3 veckor kvar av skolan, vi skulle på klassresa och allt gick bra. Amy och Anja hade pratat och jag vet inte hur dom kom fram till samtalsämnet. Innan, för någon/några månader hade Tekla sagt till mig och Amy att hon trodde att Anja va lite lesbisk. Vi tyckte att det va konstigt att hon trodde det men det hade inte gjort något om hon va de, vi tänkte inte mer på det. Någon vecka eller så senare så sa Tekla helt ur tomma intet till mig, Anja och en annan tjej som vi va med att hon hatade en tjej i klassen. Vi undrade vem det var men hon vägrade säga, det gick runt 5 minuter tills hon sa okejdå det är Amy. Vi alla undrade varför och då sa Tekla att det va för hon pratar för mycket om sin katt och sin sjukdom. Vi tyckte att det va konstigt för att hon pratade inte mycket mer om sin katt än vad andra gör om sina djur och vi tyckte också att det va inte konstigt att hon pratade om sin sjukdom. Men dom hade snackat om det på klassresan och när vi va i skolan på måndagen va Tekla sjuk och Anja skrev till henne att hon inte va lebb men de ä inget fel på att vara det. Det blev ett ganska stort drama och det slutade med att vi inte längre pratade med Tekla.