Walk with me

Jag har satt på mig mina skönaste jeans och drar ärmarna på tröjan så långt det ner det går, min blick möter flickan i spegeln. Hennes blick är tom och ögonen trötta, axlarna ser spända ut och kroppen är alldeles för okurvig. På ett sätt liknar hon den jag en gång var, med samma mörkt bruna hår och den lilla näsan, de nästan osynliga fräknarna och den strama munnen, samtidigt ser jag en främling i spegeln, någon jag aldrig tidigare mött. Hon jag en gång var hade inte mörka ringar under ögonen, blåmärken över hela kroppen och en blick som både var skrämmande och ledsam på samma gång. Inte heller hade hon huvudet fullt av mörka tankar, smutsiga och avskyvärda om andra men inte minst sig själv. Nej flickan i spegeln är någon jag inte känner, flickan i spegeln är hon som ingen vet om.

Jag måste berätta hur det var innan, då när livet faktiskt hade mening. Då när han aldrig var arg och hon alltid var här. Min mamma var den vackraste människan på jorden, han sa det ofta och jag höll med. Hennes hår var långt och ljust färgat, som om solen hade blekt det perfekt för gott och hennes mun i ett nästan alltid stort glatt leende. Jag tror bara att jag såg henne vara arg en enda gång. Det var när han fortfarande kallades "Pappa" och jag var jag. Jag minns inte själv att jag blivit ledsen till en början,men minns att jag blivit det sedan. När tårarna sakta trillade ner för hennes kinder och han gjorde allt för få henne glad igen. Det gick dåligt på jobbet för honom och ilskan tog han ut på mig, slängde ur sig något om hur jobbig jag var och att han önskade mig härifrån. Mamma hörde bara det sista och blev plötsligt så arg att både han och jag häpnade. Hon skällde ut honom i flera minuter och han bad om hennes förlåtelse minst hundra gånger, tillslut blev det för mycket. Att se mamma i tårar gjorde något inom mig och fick mina ögon att vätas på ett kick. Det var först när hon såg det som hon lugnade sig och dagen efter var allt som vanligt igen

Om det inte varit för cancern hade jag fortfarande haft en familj, jag hade fortfarande haft en mamma. Och en pappa. Jag hade haft vänner i skolan och jag hade kanske haft en pojkvän. Men så blev det inte. Cancern kom vare sig vi ville det eller inte och den tog henne snabbare än någon av oss kunnat ana. Den ena dagen var hon glad, skattade och kallade mig för sitt "lilla hjärtegryn", i nästa låg hon kall och grå i kistan som han tvingade mig att se ner i. Det såg ut som att hon sov, fast huden var för blek och kroppen för stilla.

Jag grät inte på begravningen, det fick jag inte. Det var mitt fel att det blivit som det blev. Han lät mig höra det ofta, han låter mig höra det än nu. Men om kvällarna gråter jag fortfarande, trots att det snart är två år sedan. Det kommer inga tårar längre men ljuden som kommer från läpparna får det att vända sig i magen på mig.

Strax efter att hon lämnat oss kvar började han dricka. Han drack mycket, dricker lika mycket än. Han började umgås med människor jag aldrig tidigare mött och alla var de män, stora äckliga gubbar. Några hade det både skägg och mustasch andra var flintskalliga och ytan där håret en gång suttit flottigt och flammigt. Till en början kunde jag låsa in mig på mitt rum och låtsas att mamma fortfarande höll mig tätt i sin famn, men när han tog nyckeln ifrån mig och slog mig hårt om jag protesterade var det bara att lyda. Jag försökte göra mig fri, sparka och skrika mig loss de första gångerna han lät dem in till mig. När någon av gubbarna tryckte ner mig på rygg i sängen och kysste mig med slemmigt blöta och alkoholstinkande läppar och denne sedan tog av mig mina kläder samtidigt som han höll mig i ett fast grepp och skrattade åt hur svag jag var.

Jag minns hur ont det gjorde den första gången och hur fel han kändes i mig. När det var över var jag inte lättad, jag visste redan då att det bara var början.

***

Med försiktiga steg tar jag trappan ner till källaren. Om jag skulle försöka ta mig ut genom ytterdörren på övervåningen skulle han vakna, det vet jag, det har hänt innan.

Därför tar jag istället vägen ut ur huset genom den gamla källardörren. När mamma fortfarande fanns var det aldrig någon som använde sig utav den. I själva verket var det mycket sällan någon utav oss ens satte en fot här nere. Det hände bara när vi behövde hämta något från förrådet eller stoppa undan gamla saker som inte användes längre. Nu är källaren där jag spenderar det mesta av min tid. I mörkret blir det lättare på något vis. Jag kan inte riktigt förklara varför, men det är som att allt det dystra och dunkla omfamnar mig och låter mig vara precis sådär ledsen som jag faktiskt är.

Jag låser upp dörren och trots att jag är försiktig gnisslar den gällt när jag för igen den från utsidan. Jag blickar ner mot klockan på min vänstra handled och inser att jag måste skynda mig för att hinna med bussen. I halvspringande takt hinner jag precis fram till hållplatsen i tid för att se bussen stanna. Jag tycker inte om bussar eller busschaufförer, ännu mindre tycker jag om människorna på bussen, passagerarna. Med stora ögon är allas blickar vända mot den som stiger på. Detta bekymrar mig inte det minsta så länge det inte är jag som är den påstigande. Då vill jag helst av allt tillbaks till källaren och mörkret igen, bort från människorna och deras stora ögon.

Jag sitter alltid på samma säte och när jag säger alltid menar jag alltid. Det är konstigt ändå hur just mitt säte aldrig är någon som sätter sig på, min plats är alltid ledig och redo för mig. Ibland tänker jag att det beror på att hon ser mig däruppifrån och liksom har sparat platsen för mig och bara mig. Andra dagar inser jag att det nog bara är för att just sätet jag tycker så mycket om är sunkigast av dem alla. Tyget är slitet över hela stolen och en gulgrön stelnad massa, förmodligen mat av något slag, hoppas jag, är ingrodd i sitsen. Där sitter jag i alla fall och väntar på att bussen ska rulla vidare.

Skolan jag går på är ingen liten skola. När jag var här för första gången, innan allt gick fel, berättade rektorn för alla vilsna elever som var rädda för det nya och som bara ville tillbaks til tryggheten, att skolan bestod utav ca 1200 elever. Skönt tyckte jag då, det skulle finnas stora möjligheter att skaffa många vänner och hitta de man verkligen "klickade" med.

Skönt tycker jag nu, det är så lätt att försvinna i mängden.

Jag går tredje året och aldrig har någon frågat, inget har de märkt. Inte för att jag skulle vela det men det känns som att det skulle synas att det är fel på mig.

Veckan innan jag började, var veckan hon sa hejdå. Jag skaffade mig aldrig några vänner, visst går jag i en klass och lärarna kallar de andra eleverna mina "klasskamrater", men några kamrater är de ju inte precis. Nu låter det som om jag aldrig sagt ett ljud och det är förstås inte sant. Jag räcker upp handen då och då, svarar när någon tilltalar mig, det händer dock inte så ofta, och säger tack, förlåt, ursäkta mig och nickar och skakar på huvudet mest hela tiden. Vad jag inte gör är att samtala. Det är som att min talförmåga på ett sätt försvann, som att jag är liten igen och precis lärt mig enstaka ord men inte kan sätta ihop dem till meningar än.

Jag går förbi andra ungdomar i korridoren. De pratar, skrattar och skvallrar om allt och alla. Jag mins fortfarande hur det kändes att vara som dem, att skämta och le, prata om killar och spana in killar, läsa om killar och älska killar. Den förmågan var även den en sådan som försvann. Puts veck var den borta på ett kick. Mitt liv hade gått från att kretsa kring det motsatta könet, till att inte bry mig alls.

Emellanåt undrar jag om jag någonsin kommer att bli bra igen, bli normal igen. Kommer jag få vänner, en pojkvän? Kommer jag skaffa mig jobb, familj och barn? Jag vet redan svaret på frågorna i mitt huvud. Vet att det där aldrig kommer att bli jag. Det är vad jag tror i alla fall. Vad jag inte vet är att mitt liv plötsligt förändras totalt.