Walk with me

Kapitel 2

"Hej" svarade också jag. Denna gång tog jag mig tid att studera pojken framför mig. Han hade fötterna nedstoppade i ett par svarta sneakers och kanterna längst ned på byxbenen var lite slitna, jeansen satt lågt över höfterna (varför envisades alla killar med att ha det så?) och en svart v ringad t-shirt satt tätt intill överkroppen. Han var vältränad, det syntes både på armarna och på magen man skymtade under tröjan. Magen pirrade till och hjärtat tog ett lätt skutt. Vad i hela..? Skärp dig, du tänker inte på killar så här! Jag ruskade lätt på huvudet, som för att bli av med tankarna och fortsatte min granskning, men inte blev det bättre för att jag mötte hans varma, vänliga, pojkaktiga men samtidigt manliga ansikte. Läpparna var svagt röda och såg sammetsmjuka ut och de mörkt bruna ögonen glittrade under det mörka blöta håret, av något jag inte känt på länge. Glädje. Det högg till i bröstet på mig när våra blickar möttes och jag kände ett starkt behov av att gå där ifrån så fort som möjligt.

Jag harklade mig och mumlade något om att jag behövde gå, innan jag snabbt med en aning motvilja, vände mig om för att spatsera där ifrån.

Jag hann inte många steg innan jag skymtade hans ganska mycket längre kropp bredvid min.

Nedför hela gränden gick vi så, raskt och tyst, sida vid sida innan jag stannade abrupt. "Vad vill du?" frågade jag honom i ett irriterat tonfall. Han stannade han med, tittade på mig och lade huvudet på sned, ungefär som en hundvalp. Det ryckte lätt i den ena mungipan, som om han fann situationen underhållande innan han besvarade min fråga. "Veta vad du heter" sa han som om det var självklart.

Mitt namn var inte något jag hade berättat på länge och jag kunde slå vad om att det maximala antalet elever i min klass som visste om det, förmodligen var en eller två. I alla fall, när jag nu uttalade namnet lät det nästan fel i munnen på mig.

"Amber"

"Och i efternamn" Frågade han igen. Vad var hans problem? Var han kanske en stalker eller en mördare av något slag? Det kändes inte troligt, vilken typ av mördare åt vaniljhjärta och drack blåbärs te? Ingen jag tidigare sett i alla fall. Så efter bara några sekunder var mitt efternamn avslöjat även det.

"Costello"

"Fint" sa han. Jaha, tänkte jag, kanske borde jag ställa honom samma fråga nu? Är det vad som förväntas? Men innan jag han öppna munnen hade han redan börjat prata "Jag heter Josh William Grayheart. Jag går första året, alltså på college, du? Oj killen var nästan tre år äldre än mig. "Jag går tredje året, på hichschool alltså." Nu skulle han väl äntligen gå sin väg, en Freshman ville väl ändå inte synas tillsammans med en 16 åring, eller? Men killen, jag menar Josh bara log och tittade på mig som om jag förväntades säga något. Det gjorde jag inte, istället vände jag mig och fortsatte gå och lika kvick var han bredvid mig igen, vi promenerade så i samma takt ända tills vi båda två stod utanför huset jag var tvungen att kalla mitt hem. Det var först då jag insåg att vi gått den långa vägen jag brukade åka med bussen. Våra kläder var dyblta och små regndroppar trillade från hans hår nedför kinderna "Här bor jag " sa jag och hans blick lämnade mig för att studera huset. Han nickade lite med huvudet. "Det är nog bäst att du går nu" Det var menat att låta bestämt, men orden kom ut som en viskning. Han fortsatte att titta på huset. "Jag tror faktiskt att jag följer med in ett litet tag" Jag drog efter andan, ryggade bakåt några steg och försedde ögonbrynen i ett djupt veck. "Jag sa att jag vill att du går" Utbrast jag, denna gång betydligt mer säkert. "Och jag sa att jag följer med in" Svarade han lika självsäkert och betydligt lugnare än vad jag var.

Vilken typ. Trodde att han kunde komma här och bestämma. En liten, liten, ynka del av mig hade velat att han skulle komma in, att han skulle ta mig från... men det skulle inte vara möjligt. Och jag visste att gubbjäveln tittade på oss just nu, straffet skulle bli värre än vad det redan var efter förseningen. Jag tog ett steg närmare Josh, placerade en hand på hans varma, lena men blöta överarm och kunde känna de starka musklerna under handen. Det fick oss båda att rycka till, men jag lät handen ligga kvar. "Josh, jag vill att du går nu. Du har ingen rätt att följa med mig hem och du känner mig inte, jag går in nu och du följer inte med." Jag lutade ansiktet lätt uppåt och tittade på hans skrapa käklinje, han tog en snabb blick till på huset innan hans ögon mötte mina och för en snabb sekund ångrade jag alla de ord jag precis uttalat. Så backade han undan från min beröring, det kändes som en förlust att inte längre ha honom nära, vad var det för fel på mig, jag kände ju inte killen. "Jag går nu, men tro inte att jag inte kommer att göra det" Både blicken och rösten var bestämd. "Göra vadå?" frågade jag. "Lära känna dig, du sa att jag inte kände dig, men det vill jag och det kommer jag att göra" En lätt flämtning lämnade mina läppar, men jag svarade honom inget och det blev det jag som stod kvar när han styrde stegen bortåt.