Walk with me

Kapitel 1

Jag ska nu berätta för dig hur det hela förändrades, hur jag tog mig igenom törn och snår och varför jag står där jag står idag. Jag vill inte säga att min historia har ett lyckligt slut, trots allt finns det saker som sårar mig djupt än nu men det är så livet ser ut. För är det någonting jag har lärt mig under mitt livs gång är det att förändring kommer och lycka sker, frågan är bara hur långt du är villig att gå.

Den första gången jag såg honom tror jag inte riktigt att jag lade märke till hur han såg ut, hade han befunnit sig på någon annan plats än just den här hade jag förmodligen aldrig ens sett åt hans håll, oavsett hur snygg han var. Det var bara så det var.

Det regnade något fruktansvärt och efter att suttit försjunken med näsan djupt nere i en ny bok på biblioteket hade jag stängt av omvärlden för ett tag och missat bussen. Jag visste att han skulle bli arg och att jag skulle straffas för det senare, men det var som om en liten del av den tyngd jag bar med mig, lättade från mina axlar. Det var längesedan jag haft någon som helst tid att spendera utanför huset eller skolan. Ett litet café dit vi brukat gå hon och jag låg längst bort i en smal gränd nära havet. Det brukade nästan aldrig vara något folk där men på något sätt fick de systemet att gå runt. Den lilla kafeterian var placerad i ett smalt och högt gammalt hus och skylten på utsidan gjorde reklam om en kemtvätt som sedan långt tillbaks var stängd. Jag steg in i den dunkla korridoren där lukten av nygräddade bullar satt fast i väggarna. Dörren till höger ledde in till ett litet rum med två bord och fyra stolar allt som allt. Jag hejade kort på ägaren innan jag beställde det vanliga. En stor kaffe latte och en kanelbulle. Trots bristen på kunder valde jag alltid att sätta mig en trappa upp, anledningen var solklar. Trappan till det övre planet slingrade sig uppåt länge innan den till sist nådde ett pytte litet plan där knappt en person kunde stå. Dörren framför näsan på mig ledde in till rummet jag älskade mest av alla platser jag besökt. Det var inget stort rum men den ena långsidan, sidan som vätte mot havet var fylld av fönster, i olika storlekar, former, glas och färger var de placerade tätt in till varandra och skapade en bild man inte kunde kalla annat än vacker.

Det här stället betydde minnen, skratt och tårar och det var mitt och mammas, ingen annans. Därför blev det mycket störande att se en annan människa befinna sig i samma rum. Aldrig tidigare hade jag stött på någon här inne. Hans blick var riktad mot vattnet och när dörren gick igen bakom mig vände han sig om. Han tittade på mig länge och under tiden hans ögon granskade mig uppifrån och ned hann jag bestämma mig för att jag ogillade honom skarpt. Vem trodde han att han var? Förstöra för mig på det här sättet, förstöra för oss och som om det inte var nog satt han på HENNES plats. Vad var det för fel på killen? Jag vände på klacken för att gå ner igen men hans röst stoppade mig mitt i vändningen.

"Stör jag?" Frågade han med en underligt förstående röst. Jag tänkte att det var precis vad han gjorde men kunde samtidigt inte låta bli att inse att orden han precis yttrat borde varit mina. Jag vände mig inte mot honom igen, inte heller gick jag ut. (idag kan jag le åt tanken på hur märklig jag måste sett ut, som om jag var fastfrusen i golvet och inte kunde röra mig en centimeter. Efter saknaden av svar frågade han mig samma fråga en gång till, men inte heller denna gång vände jag mig om för att svara. Så plötsligt reste han sig med assietten i den ena handen och en mugg i den andra. När han passerade mig för att gå ner till bottenvåningen kunde jag inte undgå att ta notis om vad han hade beställt. Kanske var det bara en slump, eller ett helt naturligt sammanträffande men han hade beställt ett vaniljhjärta och av lukten att döma var det blåbärs te i muggen.

Hennes beställning.

Inte för att det fanns så himla mycket mer att välja på, litet som cafét var, men konstigt var det ändå. När jag hörde på stegen att han gått ner för trappan satte jag mig på stolen mittemot den han precis suttit på. Jag hade tänkt lägga lite tid på skolarbetet för ett tag, jobba ikapp det jag missat under de dagar jag tvingats vara hemma på grund av allt för tydliga blåmärken eller ömmade kroppsdelar. Men att fokusera på något annat än detta skumma öde var oerhört svårt. När jag tillslut druckit upp kaffet och fått ner hela bullen i magen gick jag ner igen, i hopp om att bussen skulle komma alldeles strax. Killen var inte kvar när jag kom ner och samtidigt som det gjorde mig lättad stack det till av viss besvikelse inom mig. Aldrig hade jag varit särskilt skrockfull och att saker händer av en anledning var det fånigaste jag hört, men att jag mött denna pojke som så märkligt tagit mammas plats och beställt hennes "vanliga" kändes på gränsen till overkligt.

Jag försökte snabbt tänka på annat och att inte missa bussen igen stod högt upp på listan, jag gav servitrisen min tallrik och tog mig ut till korridoren för att snart känna friska blöta droppar blöta ner kläderna än en gång.

"Hej" Sa en röst bakom mig och så stod vi öga mot öga igen.