När stjärnorna slocknar

Prolog

Jag sitter på bänken med en bok i knät medans de andra barnen leker. De bästa stridsteknikerna står det på framsidan, en bok jag plockat fram ur det gamla biblioteket. Som vanligt sitter jag ensam, men jag vill ändå inte ha något sällskap. Eller kanske lite ibland...
De andra barnen kör maffia. Jag skulle kunna gå fram till dem, fråga om jag fick vara med. Men jag vet redan hur det skulle sluta, deras sura blickar när de mumlade fram ett "visst". Jag suckar och ser mig sakta omkring. Ingen i närheten tittar åt mitt håll, så jag försäkrar att min kniv ligger på plats innan jag smiter runt husknuten. När jag kommit runt där ingen ser mig, vänder jag mina steg mot skogen o ökar takten. Jag kommer fram till skogsbrynet och smiter in bakom ett träd. I skogen är den enda platsen jag finner lugn och ro. I den fridfulla skogen, bortom flockhuset. Jag lutar mig bakåt mot trädet, sluter ögonen och andas in den klara skogs lukten. Att doften av jord, gräs och frihet kunde vara så fantastiskt.
Jag lutar mig bakåt mot trädet o slumrar till.

Fåglarna kvittrar, solen skiner och jag, ett 3-årigt barn snubblar framåt samtidigt som jag håller min springande mamma i handen. Det skulle ha varit en vacker dag om det inte vore för de dämpade skriken, det tjocka, svarta molnet bakom oss och doften av rök, bränt kött och rädsla. Min mamma plockar upp mig i famnen och börjar springa fortare, jag är så liten, så jag förstår inte vad som händer.
"De lukta gjillat mama, blij de kjött tij midda?"
Min mamma ger mig en sorgsen blick men vänder sedan sin blick framåt och svänger in på en stig i skogen. Rökdoften är mindre påtaglig här.
Tillslut kommer vi fram till en glänta. Mamma drar in oss bakom ett träd och vänder mig mot sig. Hon tar mina små händer i sina och kramar om, hårt.

"Aj aj" säger jag o tittar upp på henne. Tårar glittrar i hennes ögon, men när hon öppnar munnen och börjar tala är hennes röst stadig.

"Du är inte som de andra, Alessia. Du är annorlunda, speciell. Men det är okej att vara unik, försök smälta in bara." Hennes röst börjar bli tjock av tårar, och en ensam tår rullar sakta ner längs hennes kind. "Du kommer aldrig bli glömd. Tids nog ska jag leta upp dig, jag ska ta hand om dig och ge dig den uppväxt du förtjänar..." Hennes röst bryts och jag ser att hon inte tror på orden hon själv sagt. Jag tittar förvirrat upp mot henne, men hon vägrar möta min blick. Hon verkar stressad, som att vi inte har särskilt mycket tid på oss.

"Glöm aldrig att du är älskad, Alessia. Du kommer alltid vara älskad."  När hon börjar putta mig mot glänta med en lång, vit byggnad i börjar jag förstå vad som händer. Jag brister ut i gråt, en djup och högljudd sådan. Mamma hyschar åt mig, men jag bara skriker och gråter ännu högre.

"Du... o... måste... var..." Hon tittar ner på mig, som gråter floder, och de nästa orden hon säger kan jag uttyda över mitt högljudda skrikande, då hon talar mycket långsamt och högt den här gången. "LÄMNA. ALDRIG. GLÄNTAN." Jag nickar sakta och slutar skrika.

"Vajfö, mama?"

"Jag hinner inte förklara, du är för ung för att förstå." Hon ler sorgset ner mot mig, innan hon än en gång börjar putta mig mot gläntan.

"Men vaj e papa, mama?" Hon bara ger mig en otroligt sorgsen blick och puttar till mig en sista gång. Hon vänder sig om och börjar gå åt andra hållet, och trots att jag vill följa efter så går jag mot gläntan som jag blivit tillsagd. Bakom mig hör jag mammas röst när hon pratar med sig själv. "Där är hon säker... Hon får på inga villkor lämna platsen..."

Jag vaknar upp av lukten av brand. Jag vänder mig mot flockhuset i panik för att springa in, men stannar tvärt åt synen. Det vita huset är nu svart av aska, och stora, skiftande flammor dansar över det numera fallfärdiga huset. Synen är hemsk och trollbindande, där jag står och ser på när mitt barndomshem brinner ner till grunden. Det finns inget kvar här. Det är en riskfylld plats och flocken, om de överlevde, kommer nog flytta till en annan plats där de kan börja om på nytt. Vilket betyder att det ända som fått mig att inte vilja lämna nu förstörs. Hela denna tiden har jag bara stannat på grund av min mammas ord. Lämna. Aldrig. Gläntan. Nu skulle jag bryta mot hennes ord, och jag känner en våg av obehag. Tårarna har börjat rinna ner för mina kinder utan att jag märkt det. Det är inte en sån här hjärtskärande sorg, som när min mamma lämnade mig, utan detta är en stillsam, tyst sorg, som bara lämnar mörker och tomhet i min själ. Jag kastar en sista blick på den förkolnade byggnaden innan jag vänder mig om, och sakta lämnar min identitet och alla känslor bakom mig.

_______________________

Kul att du hittade min 'bok' ((;
Jag hoppas du gillade det och fortsätter läsa min (inte särskilt professionella) bok, haha! <333

Alla oklara trådar kommer knytas ihop emellanåt, detta är bara en prolog och flera år innan boken utspelar sig ^^ Kanske blir lite hopp i tiden då och då, är lite osäker på vilken väg jag vill att denna berättelse ska gå ((: