När stjärnorna slocknar

✧Kapitel 4✧

Jag är så trögtänkt. Så himla uppenbart, jag vill slå till mig själv i huvudet, hur kunde jag vara så korkad? Nu är det som en dimma lättar från mitt sinne och jag kan tänka klart. Jag kastar en blick på fönstret och den svagt lysande, runda silhuetten där ute. Den så kallade månen, den som förargar och förvandlar vargar när den är full, men annars bara hänger där, fridfullt och vackert. Borde jag känna något, höra något, se något? Det gör jag inte. Det enda som syns är en halvmåne, det enda som hörs är vindets tjutande och det enda jag känner är en tomhet som ligger som ett tjockt täcke i bröstet och värker. Ingen igenkänning, inga minnen. Bara samma gamla måne jag sett upp på varje kväll, varit både rädd och fascinerad av. Jag vänder åter min uppmärksamhet mot Aiden som står där, nu med en undrande och bister uppsyn. Saker och ting verkar ha gått upp för honom också och han ser frustrerad och förvirrad ut där han står och väger på ena foten till den andra. Aiden. Det känns som 100 år sedan vi senast möttes och samtidigt en minut. Han ser så annorlunda ut här, så sårbar. Inte som den hårde killen som stjäl från folk, utan en osäker pojke. Våra blickar möts, de röda ådrorna i hans ögon lyser klart, men det är omöjligt att tyda hans blick. Ingen av oss bryter ögonkontakten, våra blickar låser sig i varandras och även om jag ville skulle jag nog inte kunna kolla bort. De där ögonen. Varför känner jag igen dem?
"Hur mår vår käre Vendela?" Gretas fråga får Aiden att tillslut bryta ögonkontakten och hans blick blir hård och sammanbiten. "Bra." Hans svar är bara ett lågt mumlande mellan tänderna. Jag låter blicken osäkert flacka mellan personerna i rummet och biter mig i läppen, fingrar lite på halsbandet jag alltid bär som ett minne av mor. Vill fråga vem det är, men något i hans blick får mig att hålla munnen stängd. Senare kanske.
"Han vet?" Luke har rest sig upp utan att jag märkt det och går fram till mig och Aiden, vaksamt. Jag vet vad han tänker, och jag känner mig korkad som inte märkte någonting i gränden. Vampyr.
"Ja." Greta är den enda som fortfarande sitter ner och hon verkar inte ha några planer på att resa sig. Jag tar tillfället i akt och frågar en av mina många frågor.
"Vad menar du med solsten och månsten?" Aiden ser också undrande och förvirrad ut. Han visste ingenting förrän hon berättade. Tanken slår mig med kraft men jag vänder mig mot Greta när hon harklar sig och börjar förklara.
"De mest kraftiga andar och varelser har sitt egna föremål eller liknande som skänker dem kraft när de behöver det. Månen och solen har varsin sten, eller rättare sagt en ädelsten. Solen en rubin, lika lysande röd som solen själv. Månen en safir, med en otroligt mjuk lyster ingen annan ädelsten har. En vanlig människa bländas av rubinen ljus och förtrollas av safirens skönhet, så de enda som kan lämna tillbaka stenarna är ni." Hon tar ett djupt andetag. "Ni måste bara hitta dem. Era skapare kommer visa vägen." Jag vill ställa fler frågor men jag vet att samtalet är över och Greta gör en gest mot dörren. Jag ser på de andra som ser lika osäkra ut som jag känner mig. Vad ska vi göra nu?

~✧✧✧~

Jag blinkar en snöflinga ur ögat och läggar armarna om mig själv samtidigt som Luke frustar till. Det är bitande kallt och månen är på väg ner och mörkret tilltar sakta. Bara vi kommer fram till Lukes stuga innan mörkret slutit sin kalla hand runt oss. Aiden går bredvid mig i tystnad, tydligt obekväm trots att hans ansikte inte visar något. Det går att tyda bara på det flera meters mellanrum han tagit mellan oss.
"Ficktjuv?" Min röst är osäker när jag ropar ut i dunklet på vänster sida där jag vet att Aiden går.
"Ja?"
Jag sväljer, osäker på hans reaktion.
"Vem... Vem är Vendela?"
Tystnaden som följer gör mig både nyfiken och orolig, men jag tjatar inte. Hans obesvarande skriker känsligt ämne, så jag besvarar hans tystnad.
Tystnaden ligger där, tung, tung, som ett täcke som kväver alla ljud. Det är så tyst att ljudet av våra kängor som knastrar mot snön när vi tar oss framåt tycks eka och ljudet av mina hjärtslag är öronbedövande. Mina andetag skapar vit ånga, men jag kan bara urskilja konturerna av det i mörkret. Snart skulle man inte kunna urskilja sin egna hand om man höll den framför sig. Jag kastar en blick på Luke som har fäst sin blick på något framför oss.
"Där."
Jag nickar tyst. Runt omkring oss tycks jag hela tiden urskilja silhuetter. Inbillning.
Luke trycker nyckeln i hålet och vrider om för att sedan putta till dörren. Jag stampar av kängorna och går in, Aiden följer mitt exempel. Jag stelnar till när min blick når soffan. Jag undslipper en flämtning och de andra tränger sig fram till mig när de hör.
"Vad är d...?" Aiden avbryter sig när han också får syn på det.
Luke ser förvånad och lite orolig ut, men hans blick mjuknar när han kommer närmare. I soffan ligger en liten, tanig flicka som knappast kan vara äldre än 7, och hon snusar lågt och fridfullt. Luke stryker henne kärleksfullt över håret och jag känner en våg av avund över det tydliga syskon-liknande-bandet. Så vänder sig flickan i sömnen och avslöjar ett fult, långt sår som löper längst sidan av benet. Luke skälver till och rycker åt sig handen som han bränt sig, min egna hand förs upp till munnen för at kväva ett skrik. Aiden rör sig in i rummet mot en byrå och stryker skakigt med fingrarna över ett pergament som ligger där och läser tyst med skälvande röst.
"Vi är överallt."