När stjärnorna slocknar

✧Kapitel 6✧

Dagen som följer drar med sig många mörka tankar. Vi vet knappt var vi är eller vad vi letar efter. Därmed är stämningen inte den bästa när vi packar ihop för att ge oss iväg djupare in i skogen. Aiden pekar på något bakom mig. Jag vänder mig förvirrat om för att se vad, men det enda som finns där är träd.
"Den vägen", säger Aiden utan minsta tvekan. När jag och Luke ger honom konstiga och frågande blickar rycker han bara på axlarna. "Skogen säger det."
"Och sen när talade skogen?", säger jag nedlåtande och himlar med ögonen. Men Aiden har redan börjat gå åt det hållet. Luke följer efter med en axelryckning, de verkar redan kommit bra överens trots sina olika arter. Det gör mig myckeg irriterad att han tar Aidens parti.
"Sen nu", ropar Aiden över axeln. Jag suckar frustrerat och halvspringer efter dem.
   Att undvika rötter och grenar är en utmaning. De sträcker sig i vägen och skapar en naturlig hinderbana som håller sig i rörelse och tvingar en att rulla, hoppa, ducka och klättra. Luke tar sig fram med onaturlig lätthet, även för att vara en varulv. Han ser inte ut att störas alls av Emilia som sover fridfullt i hans famn.
"Är du ofta i skogen?", ropar jag till honom med ett leende. Ett lågt grymtande är det enda svar jag får, men jag tar det som ett ja. Min blick glider vidare till Aiden som får kämpa lite mer. Hans sätt att ta sig fram berättar att han inte alls är van vid vegetationen. Jag kan slå vad om att folkmyller på breda gator är hans riktiga hemmaplan, som är mycket annorlunda från denna smala stig med grenar och rötter här som var. Det rycker i mina mungipor av att studera honom ta sig fram så ograciöst.
Aiden gör en grimas när en Slingerrot plötsligt griper tag i honom och rycker i hans fot så att han tappar balansen och nästan faller på mig. Jag ger honom en lätt klapp på axeln och fnissar till, för att sedan hugga av roten och frigöra hans fot. Han ger mig en sur blick och klampar vidare längst stigen. Luke kastar många otåliga blickar bak mot oss när jag om och om igen får lirka loss Aidens fötter och händer från aggressiva växter som skyddar sitt revir. Men ingen säger något, och tillslut tar Aiden fram sin kniv och skär ner allt som kommer i hans väg. Jag är ogillande till en början, men tillslut ger jag med mig då tiden vi sparar kan vara mycket värdefull.
Medans vi kämpar oss fram, vissa mer än andra, tänker jag på hur mycket jag förändrats på bara några timmar med dessa människor. Det känns som vi känt varandra i ett sekel, inte knappt två dagar. Aiden, som äntligen gått med på att lägga undan kniven då en Kromia nästan slukade den, drar undan en gren för att sedan släppa den. Den svingas tillbaka och jag är tvungen att kvickt ducka. Jag flämtar till när den glider förbi mig med en hårsmån och lojt skvätter ner mig med snö som snabbt smälter när det träffar mitt ansikte. Den verkar skratta över min buttra min när jag tvärt vänder mig mot Aiden. Som hämnd skickar jag en svingande spark mot hans ben i syfte att han ska falla ner på den snöprydda marken och få smaka på sin egna medicin. Till min besvikelse vinglar han bara till men håller sig på benen, och trots att han är vänd bort från mig vet jag att han flinar. Det gör mig frustrerad, men jag går bara vidare med sammanbiten min.
Aiden stannar så plötsligt att jag går rakt in i honom. Jag vinglar till och snubblar nästan över en Haverrot, men Aiden griper tag i min arm så att jag inte faller. Och nu ser jag varför han stannat. Framför oss tornar en manlig kentaur upp sig med huvudet högt och handen framsträckt i ett stopp tecken.
"Ni får ej beträda denna mark."
Aiden biter ihop hårt för att inte skrika, det är lite lustigt på något sätt.
"Vi måste", säger Aiden med en desperation han försöker dölja, men inte riktigt lyckas. "Vi söker efter en sten. En ädelsten." Han tvekar och kastar en blick på Luke som för tillåtelse. Luke nickar lätt.
"De går under namnen 'Solstenen' och 'Månstenen'. Har ni hört talas om dem?" Kentauren rycker till vid namnen och slänger sedan med huvudet. Hovarna klapprar mot marken.
"Självklart har jag det. Det ligger i en kentaurs natur att skåda himlen och stjärnorna, och jag har då sett stora förändringar."
"Som vadå?", säger jag tveksamt.
"Stjärnor som slocknar, solen och månen som bleknar. Det är omöjligt att missa", säger kentauren med en sjup sorg i rösten. Han vänder sin blick mot mig, och hans ögon blir till smala springor. Blicken glider vidare till Aiden som skruvar obekvämt på sig under tyngden av kentaurens blick.
"Vad sa ni att ni hette?"
"Det sa vi inte", svarar jag. "Men mitt namn är Alessia, och dessa två är Aiden och Luke." Jag pekar på dem i tur och ordning. Kentauren, vars namn jag fortfarande inte kan, spärrar upp ögonen och skakar sakta på huvudet. Sedan bestämmer han sig och vinkar åt oss att komma. Vi följer tveksamt efter.