Random

Tävling @varflr

Molnen kändes tunga på himlen där jag gick. Klockan var ungefär tio på kvällen. Jag skulle på nån dum halloween fest med min bästa vän, även mitt ex: Downie.

När vi kommer fram till adressen vi fått smsade till oss märkte vi att det var en majs-fälts labyrint. Man behövde gå till mitten av labyrinten för att få en unik kod som gjorde att man kom in i huset där den riktiga festen hölls. När man väl fått tag i den måste man gå och ta den upplysta vägen ut. Men ibland hade de satt ut ljusen till en återvändsgränd. Man fick med sig en mini-ficklampa i labyrinten, det var ju väl behövligt med tanke på hur mörkt det skulle vara när labyrinten 'öppnade' Klockan två.

När vi väl gick in så var det kolsvart ute. Man kunde höra musiken där festen hölls men den lät väldigt distant. Som om det skulle vara hundra lager bomull emellan, vilket antagligen var effekten det fick tack vare alla höbalar som låg överallt.

Vid varje återvändsgränd så hängde halloween dekorationer såsom, spindlar, mumier, huvuden på pålar och den äckligaste av de alla enligt mig totalt mörker med bara ett par röda ögon och ett leende som syns.
Ögonen följer efter dig vart du en går och desto närmre du kommer desto större blir flinet. Jag kom till den gränden efter jag tagit en kod och gick på den upplysta vägen.
Lyktorna slutade de radda upp halvvägs till gränden. Inte ens ficklampan hjälpte mot det eviga mörkret.

Jag gick extremt långsamt fram mot det äckliga flinet och såg det tänjas ut mer och mer.Jag skulle precis ta på ansiktet, som en säkerhetsåtgärd för mig själv. Om jag inte visste att det var en maskin skulle jag aldrig kunna vända ryggen till. När jag var påväg att ta på de stora röda ögonen så flyger en hand fram från ingenstans och drar in mig i det oändliga mörkret.

När jag ramlar ner på marken ser jag det äckliga flinet mer uttänjt än jag någonsin sett det förut. Det verkar inte se mig bland all majs som i mörkret ger skugga över hela fältet. "Åhhh, joonnii" hör jag det ropa med sin raspa röst. Jonni var mitt smeknamn mitt fulla namn var jonathania. Den enda som visste mitt fullständiga namn förutom min familj var Downie. Jag hör hur den clownliknande strukturen kommer närmre. Han har något med sig. Något av metall.

Det första som flyger in i min hjärna är att ta vapnet från den och springs för livet. Så fort tanken korsat mitt sinne inser jag att det är en usel idé och att det är bättre att hålla sig gömd. Den får inte hitta mig. Den kommer nära den står nu precis framför mig. Jag ser även att det av metall den hade med sig var en hammare.

Jag känner den svidande smärtan i mitt ansikte. Slag, efter slag, efter slag, efter slag. Som ni kanske förstår dog jag och jag vet inte ens hur många andra den natten. Då undrar ni kanske hur jag berättar det här för er nu? Tja, jag är....

varflr det här är novellen jag skrev till din tävling. Tack så mycket för att jag fick vara med även fast det var ett tag efter deadlinen <3