Höga skrik lämnade alla de förväntansfulla människor som befann sig i salen. Även jag skrek.
Konserten höll på som vilken konsert som helst. Killarna var helt fantastiska, som alltid.
•
"Erkänn! Konserten var helt otrolig!" Ropade Ada för att överrösta mumlet som bildats på utsidan av konserthuset. Alla var antagligen påväg hem. Även jag och Ada började dra oss hemåt. Dock skulle inte Ada och jag åka tillsammans, utan hennes mamma skulle hämta upp henne och jag skulle åka med min.
Plötsligt kände jag en hand som ryckte åt sig min arm. Jag drogs med till en okänd destination. Jag hann inte ens reagera innan jag stod öga mot öga framför honom. Bara några centimeter ifrån.
"M-Marcus?" Fick jag ur mig.
"Ja, det är jag" sa killen framför mig med ett lätt skratt.
"V-vad håller du på med?" Stammade jag fram.
"Träffar dig såklart" sa Marcus med ett till skratt, antagligen tyckandes mina frågor var konstiga.
"Ja, jag ä-är här och du har träffat mig" stammade jag än en gång fram. "vad vill du egentligen?" Sa jag osäkert.
"Wow, du är MYCKET mindre kaxig när man pratar med dig öga mot öga" sa Marcus med ännu ett skratt.
"Men vad tror du då, du är ju Marcus Gunnarsen!" Sa jag lite säkrare.
"So What, jag är en vanlig människa" sa Marcus med ett leende och en axelryckning.
Innan jag hann svara hade Marcus dragit med mig till ännu en okänd destination. Hans beröring gjorde mig helt pirrig och varm inombords.
Innan jag visste ordet av stod vi innanför konserthuset igen, men denna gången var vi backstage. Framför oss stod en vit dörr med texten "Martinus" på.
"Kom" sa Marcus och öppnade dörren.
Lydigt följde jag efter honom.
Inne i den lilla loungen fanns inte så mycket. Ett bord, soffa, fåtölj, toa. That's pretty much it. Även en nästan tom godispåse stod på bordet. Som alla sagt, var de faktiskt riktiga gottegrisar.
Plötsligt hörde jag steg som kom från toan. Inte långt efter det blev en kille, nästan identiskt med Marcus, synlig.
"Marcus var gör d.."
Han stoppade sig mitt i meningen när han såg mig. Han såg ut att granska hela mig, från topp till tå.
"Vem är detta Marcus?" Frågade Marcus tvillingbror, även kallad Martinus.
"Andrea, du vet" svaradeMarcus.
"Jahaaa, tjejen du inte kan sluta prata om?" Sa Martinus och vickade på ögonbrynen med ett stort flin på läpparna.
"men håll käft!" Väste Marcus och knuffade till Martinus på axeln, vilket resulterade till att ett skratt lämnade hans läppar.
Artigt hälsade jag och Martinus på varandra. En stel tystnad fyllde rummet, innan jag bröt den.
"Ja, jag måste nog gå nu. Min mamma väntar"
"Ska du gå redan?" Suckade Marcus och putade med underläppen.
Jag gav Marcus en stor kram och Martinus en nick och ett leende, innan jag och Marcus gick ut från rummet och började vandringen genom den lilla korridoren. Plötsligt nämnde Marcus mitt namn. Jag kollade upp från golvet och fäste istället min blick i Marcus perfekta chokladbruna ögon.
"Jag har verkligen längtat att träffa dig" sa han och ett leende fäste sig automatiskt på mina läppar.
"Och jag har verkligen längtat efter att träffa dig". Jag betonade dig på slutet och utan förvarning drog Marcus mig till sig så att vi bara stod några millimeter ifrån varandra. Jag kunde känna varenda andetag han tog. Andetagen som puffade mot min hy.
"Jag har VERKLIGEN saknat dig". och med det sagt raderade han de få millimetrarna och låste fast våra läppar. Först bara stod jag där, chockad. Men efter det gav jag respons. I en långsam takt masserade mina läppar hans. Det kändes så rätt. Som två pusselbitar som äntligen hittat till varandra. Efter något som känts som en evighet, men ändå för kort tid, drog han ifrån med ett litet smack. Hans blick var fäst i min. Ett litet leende lekte på bådas läppar. Efter en stund av behaglig tystnad öppnade jag min mun för att lämna de orden jag inte ville nämna.
"Jag borde gå".
Med en nick följde Marcus mig ut. Han omslöt mig i en varm, härlig kram innan vi sa hejdå. Med snabba steg närmade jag mig den röda bilen som stod parkerad, en liten bit ifrån.
----------------------------------------------
Asså STOLT! 700 ord.
Hoppas ni gillade detta kapitel, rösta och kommentera gärna isåfall. Med det sagt säger jag hejdå.
Varför ska jag låta så normal?
