Magin vaknar

Prolog

27 år tidigare

Helsingborg, år 2069

Luften var ljuvligt varm och solens sista strålar färgade himlen orange. Nikita såg sin fyraåriga syster springa barfota över gräsmattan, med den gula klänningen fladdrande kring de bruna benen. Hon gjorde små försök till piruetter och skrattade högt när det fick kjolen att fladdra ännu mer.

"Nicki kolla! Kolla Nicki!" ropade hon förtjust.

Nikita log stort och kände hur lillasysterns glädje smittade av sig.

"Jag ser, Talja. Du är jätteduktig!"

Kvällen borde ha varit perfekt, om det inte vore för att deras mamma fortfarande inte hade kommit hem. Oron låg som en tyngd över bröstet och hur mycket Nikita än skrattade åt sin syster vägrade den släppa. Hon förstod inte var den kom ifrån. Det var inte ovanligt att modern kom hem sent från jobbet, hennes chef höll henne ofta kvar och lät henne fixa saker som han själv inte orkade med. Men just den här dagen var något annorlunda. En rysning for genom kroppen och fastän sommarkvällen var varm märkte Nikita att hon frös. Systern verkade som tur var inte märka någonting. För Natalja var världen bekymmerslös, något som hon ofta beundrade.

Nikita la armarna i kors och gned händerna mot sina överarmar i ett försök att få gåshuden att försvinna. Tyst mumlade hon en formel. Den bestod av ord som ingen runt omkring henne, förutom hennes syster, skulle förstå om de ens hörde dem. Språket var främmande för människorna, men för henne hade det alltid varit självklart.

Ögonblicket efter att hon uttalat orden kände hon hur värmen spred sig inom henne. Den började i bröstet och letade sig sedan ut i fingertopparna och fortsatte ända ner till tårna. Lättat slappnade hon av och lät armarna falla ner längs med sidorna igen. Det var säkert ingen fara. Deras mamma skulle snart komma körande i sin gamla blå bil som alltid fick folk att vända på huvudet när hon körde förbi. Sedan skulle de tillsammans stå och skratta åt lillasysterns konster.

Ljudet av en bil som allt för snabbt tog sig fram på villaområdets gator fick henne att rycka till. Det dröjde inte mer än någon sekund innan hon fick syn på den blå bilen. Modern tvärnitade framför huset och lämnade efter sig ett långt bromsspår i asfalten.

Nikita hörde sin mammas röst i huvudet redan innan hon ens öppnat bildörren. Ta med Natalja in i huset, fort.

För ett ögonblick stod hon som förstenad. Blicken vandrade mellan den blå bilen vars dörr nu öppnades och lillasystern som var på väg fram till den med ett stort leende på läpparna. Hon förstod fortfarande inte att något var fel. Nikita skulle precis gå mot sin syster som nu nästan var framme vid bilen när hon hörde moderns röst inom sig igen.

Jag tar henne, bara skynda dig in. Börja packa. Vi har ont om tid.

Äntligen fick hon fart på benen och skyndade in i huset. Bakom sig hörde hon Nataljas glada utrop, men modern svarade knappt. Nikita skyndade in på sitt rum. Tätt efter sig hörde hon sin mammas snabba steg och lillasysterns röst som började övergå i snyftningar när även hon insåg att något var fel.

Väskan låg redo under sängen. De hade bara flyttat en gång sedan Natalja föddes, men trots det var Nikita alltid beredd. Under sina 14 levnadsår hade hon bott på över 10 platser och hon visste aldrig hur länge hon skulle få stanna någonstans. Vant började hon rensa skåpen och de få tillhörigheter hon hade försvann snabbt ner i resväskan. Det var inte mycket. Mestadels kläder, några enstaka böcker och smycken. Under åren hade hon fått lämna kvar så mycket att det inte lönade sig att samla på sig saker längre.