Magin vaknar

Kapitel 1

Nutid

Örnsköldsvik, år 2096

Jag stod mitt i vimlet av fulla åskådare och såg hur ännu en ung kvinna spändes fast vid bålet. Ryktet gick att hon hade anmält sig frivilligt eftersom hon var övertygad om att hon helat sin moster med hjälp av magi. Varför det nu var något dåligt. Men så var det tyvärr. All magi var ond, åtminstone om man frågade de som numera styrde större delen av världen.

Jägarna hade valt en plats mitt ute i skogen, som de ofta gjorde, och ängen var upplyst av enorma strålkastare. Folket runt omkring mig var lika förväntansfulla som vanligt. Ölburkar täckte redan gräset och när jag såg mig omkring möttes jag av dimmiga blickar. Det gick nästan att ta på spänningen i luften. Vad trodde de egentligen skulle hända? Trodde de att hon plötsligt skulle sluka elden eller stiga ut ur den helt oberörd? Jag kvävde en djup suck. Jag var trött på det här.

Jägarna ville ha mig, men det slutade alltid med att jag var slugare och kom undan. Man kunde tycka att de borde ha lärt sig vid det här lagret. Men troligen var det därför de brände sina andra offer istället för att halshugga dem, som de hade gjort med min mamma och syster. Då hade alla deras anhängare förstått att de inte bara avrättade magiska varelser.

Varken feers eller häxors kroppar stannar kvar på jorden när de dör, som människornas gör, utan splittras i tusentals små sandkorn som sedan försvinner tillbaka till vårt hemland, där deras själar finner frid hos sina gudar. Åtminstone var det vad min mamma berättat och jag hade hållit fast vid det hela livet. För om det stämde, betydde det att både hon och Nikita funnit frid.

Jag kramade månskäran som hängde runt min hals. För allmänheten såg den bara ut som en vit sten, formad som en halvmåne, men för mig var den så mycket mer. Jag hade fått den innan jag ens lärt mig att gå. Min mamma hade gett mig och min syster varsin. Hon hade sagt att så länge som vi bar dem skulle vi aldrig tappa bort varandra. Tillsammans var vi starka och om vi höll ihop skulle de inte kunna komma åt oss.

Om det ändå hade varit sant.

Mina tankar avbröts av ett förödande skrik från scenen. Kvinnan där uppe verkade ha ångrat sig, men det var lite för sent för det nu.

"Snälla, gör det inte. Jag är ingen häxa. Det kan jag inte vara! Snälla, jag vill inte dö!"

Mannen som stod närmast henne log åt hennes invändningar, medan han långsamt tände facklan. När elden flammade från den vände han sig mot publiken. "Vad tycker ni? Ska vi låta häxan leva?"

Gensvaret kom innan han ens hunnit avsluta meningen. Det lät som ett avgrundsvrål när alla skrek samtidigt. "Nej!" ropade de. "Hon ska brinna!"

"Intressant", sa mannen med facklan. Han drog handen genom skägget och såg fundersamt på kvinnan. "Du vill väl inte göra dem besvikna?"

Jag såg hur hennes mun rörde sig, men det kan inte ha varit mer än en viskning. Oavsett vad det var hon sa fick det mannen att dra ytterligare på munnen innan han sänkte facklan och satte eld på bålet. "Med eld ska världen renas!"

Publiken jublade samtidigt som lågorna nådde hennes kropp och jag önskade att jag hade kunnat göra något för att stoppa det. Men jag hade kommit för sent den här gången. Om jag räddade henne nu skulle min täckmantel brytas. Alla skulle förstå vem jag var.

Kvinnans skrik gjorde mig alldeles förlamad, trots att jag varit med om det här tidigare. Jag hade sett andra brännas, både kvinnor och män, men det var fortfarande lika fasansfullt varje gång. Trots det tittade jag inte bort. Jag såg hur kvinnan försvann bakom lågorna och lyssnade på hur hennes desperata skrik sakta men säkert dog ut.