Amunds Saga

Kapitel 27 År 80 e.Kr.

Amund, Björn, Hieronymus och Lucius stod vid relingen och studerade den arabiska kusten. Landet var kraftigt kuperat med utlöpare från bergskedjorna längre inåt land och ökenlandskapet var klätt i en brungrå nyans. Till och med de låga stenhusen som klamrade sig fast i klungor längs kusten, hade samma färg som landskapet som omgav dem.

Det hade tagit dem flera månader att ta sig så här långt söderut. De hade seglat med en romersk treroddare över havet till Alexandria. Därifrån vidare över ett hav bestående av sten och sand på de skumpande transportmedel som egyptierna kallade kameler. Björn grinade fortfarande illa när Amund förde de där konstiga djuren på tal. Han var övertygad om att det var gudinnan Hel som hade skickat kamelerna till dem som straff för någon gammal synd som han hade glömt för längesen.

När de till slut kom fram till rödahavskusten lyckades Hieronymus med konststycket att övertyga en skeppare om att ta dem till Sabas hamnstad, Hadramaut.

När skeppet nu närmade sig hamnen i Hadramaut rodde en mängd små avlånga färggranna fiskebåtar ut till skeppet. Så fort de ankrat upp ute på redden var fartyget helt omgivet av alla de här små färgglada farkosterna som var fyllda med varor till försäljning.

Skeppet som tagit dem till Saba skulle nu vända åter till Egypten. Skepparen svor på någon egyptisk dialekt över arabernas höga priser. Det han inte berättade om för sina passagerare var att han också skulle passa på att köpa rökelse och myrra som han sen skulle sälja med god förtjänst i Romarriket.

När Amund betalat skepparen för överfarten gick alla fem i en av fiskebåtarna som snabbt förde dem till stranden. Amund, Björn, Hieronymus, Lucius och slaven Quintus, hoppade i land på kajen och började ta sig fram genom myllret av människor vid hamnen.

"Vad gör vi nu", undrade Björn och tittade på Hieronymus.

"Vi måste uppsöka stadens prefekt och ansöka om tillstånd för att ta oss till Marib. Vi behöver tillgång till kameler, utrustning och män för att ta oss genom öknen."

"Jaså ... Måste vi ha tillstånd att röra oss här?", svarade Björn och tittade frågande på Amund.

"Hieronymus har rätt, utan tillstånd från prefekten kommer vi nog inte långt", svarade Amund och tittade in i en butik som sålde vackra kopparkärl. Butiksägaren började visa sina varor för Amund och en strid ström av arabiska ord forsade ur arabens mun. Hieronymus sa något på arabiska vilket fick butiksägaren att tystna tvärt.

Efter en stund gick de vidare genom de myllrade gränderna. Amund och Björn tappade snart riktningen och började fundera på hur de skulle kunna ta sig tillbaka till hamnen när en grupp med beväpnade vakter kom emot dem.

"Vilka är det där?" undrade Amund och la handen på kniven som han bar i bältet.

"Det där är stadsvakten, håll er bara lugna så ordnar det sig", svarade Hieronymus och stannade.

"Ge mig bokrullen från kejsaren", fortsatte Hieronymus. Amund tog fram bokrullen och gav den till honom.

"Lämna inte den där rullen ifrån dig ...", sa Amund oroligt.

"Oroa dig inte, bokrullen ska ingenstans." Hieronymus vände sig till den officer som ledde gruppen av vakter. Han skrek åt mannen på arabiska och viftade med bokrullen framför hans ansikte. Arabens ansikte bleknade och han vände sig mot sina män och började skrika ut order. Vakterna ställde sig runt gruppen från Rom. Officeraren sa något till Hieronymus som vände sig mot Amund och stäckte fram bokrullen.

"Vad sa du till araben?" undrade Amund och tog emot rullen.

"Jag berättade att vi var utsända av kejsaren från Rom och att Kung Himjar skulle skära halsen av honom när han fick redo på att en emissarie från ett så mäktigt rike blivit stoppad på gatan."