Amunds Saga

Kapitel 39

Alpernas taggiga vitklädda toppar reste sig högt ovanför den romerska kolonn med legionärer som sakta rörde sig allt längre upp i bergspassen som skulle ta dem över de höga bergen och in i den romerska provinsen Gallien, och sen vidare mot Germaniens skogar. Kolonnen avtecknade sig som en stor mörk skugga mot den vita marken där den drog fram. Hösten skulle snart övergå till bister vinter så det gällde för kolonnen av vapenklädda män att hinna över passet innan snön och kylan slog till. Längst bak i kolonnen rullade trossen sakta framåt. Amund och Björn red bredvid vagnen som innehöll deras tillhörigheter.

Innan Amund och Björn lämnade Ostia köpte de en rejäl vagn med två kraftiga oxar som dragdjur. Sen lät de en snickare tillverka ett dubbelt golv. Om någon av legionärerna i legionen skulle titta in i vagnen och rota runt bland deras tillhörigheter skulle de inte kunna ana att precis under vagnsgolvet dolde sig en dyrbar arabisk skatt.

Slaven som de köpt på slavmarknaden i Ostia satt på kuskbocken och körde hela ekipaget, medan Jila satt inne under vagnens tak som gav skugga och lä mot de kalla vindar som drog fram mellan bergen. Trots att hon var ordentligt påpälsad satt hon och huttrade i kylan. Jila tittade ut ur vagnen och såg avundsjukt på Amund och Björn som bara såg ut att trivas bättre ju kallade det blev.

Jag fryser redan ända in i märgen och ändå är vi bara i början på vår långa resa norrut, tänkte hon, ryste till och drog pälsen tätare omkring sig.

Legionen övernattade i en dalgång djupt inne bland alperna. Amund och Jila delade bädd i vagnen medan Björn fick dela kvarter med legionärerna.

Amund och Jila kröp tätt ihop under björnskinnsfallen för att hålla värmen. Amund lät sina händer glida längs Jilas bara hud. Hon ryste till av beröringen och kysste honom passionerat. Medan temperaturen utanför vagnen sjönk långt under fryspunkten, ökade hettan i deras kroppar och de älskade intensivt. Jila höll om Amund hårt under deras famntag som om hon aldrig ville att han skulle lämna henne. Efteråt sjönk de ihop i varandras armar och somnade djupt.

Under eftermiddagen nästa dag började vägen de färdades på sakta slutta neråt och allteftersom de tog sig ner från de höga bergspassen blev det sakta varmare. Det dröjde inte länge innan de kunde lägga de tunga vargpälsarna åt sidan.

Jila andades ut av lättnad när de till slut tog sig ut ur det iskalla berget. Framför dem låg nu Gallien med stora lövskogar fulla med vilt och jordbruksmark insprängt bland lövskogen.

När kolonnen nu tog sig ner på slättlandet som bredde ut sig nedanför alperna blev resan lättare. Flera välmående galliska städer låg längs härvägen som ledde in i landet och vidare mot den germanska gränsen.

Det tog kolonnen av legionärer ytterligare tre veckor innan det mörka fort som skulle bli deras nya hem tornade upp sig framför dem.

Den kraftiga ekporten öppnades på vid gavel för att släppa in den elfte legionen och deras eftertrupp.

"Jaha ... då var det dags att tjänstgöra för romarna igen då", sa Björn lite sarkastiskt medan kolonnen kröp fram för att ta sig in genom portarna.

"Vi får hoppas det är för sista gången." Amund tittade bakåt mot vagnen och Jila. Han kunde se hennes mörka skugga som avtecknades sig bakom de tunna väggarna av tyg. Hon är verkligen en underbar kvinna, tänkte han och log inombords.

"Tror du Ceasar håller vad han lovat oss", undrade Björn och spottade i marken så dammet yrde.

"Det återstår väl att se", konstaterade Amund. En man som är i stånd att svika sin egen bror är inte mycket att lita på."