Den Överskattade Rebellen

Prolog

Hon kastade iväg pappret i frustration och gallskrek in i sina händer. Hon kunde föreställa sig hur andra människor skulle reagera på att gå in i rummet och se henne; de skulle antagligen bli vettskrämda, skrika och rusa iväg med en hastighet aldrig nådd förut. Hon såg helt hysterisk ut: hennes hår stod åt alla möjliga håll, hennes ögon var blodsprängda och hon var instängd i sitt berg gjort av pärmar. Papper lågt slängt överallt i det svarta rummet. Längst bort i ett litet hörn fanns det skrivbord hon kollapsat över, med sitt hår hängande över sina axlar och sina ben kastade över stolen bredvid sig. Den stolen hon själv satt på var kall och hård och efter flera timmars stillasittande arbete så hade hon mer eller mindre glidit av den. Det fanns inga lampor i rummet, utan allt som lyste upp hennes papper var datorns bländande sken. Hon gissade att skenet gav hennes ansikte spökliknande skuggor. Toppen, tänkte hon, nu såg hon ännu mer skräckinjagande ut. När hon tänkte efter såg hon nog både läskig och grotesk ut; hon hade inte tvättat håret på flera dagar, luktade som rutten fisk och hennes kläder var smutsiga efter alla kalla nätter på det dammiga golvet. Gud, hon behövde frisk luft. Hon hade inte varit utanför detta rummet på minst en vecka och hade aldrig lidit av en liknande syrebrist, trots att det bara var hon själv som tog del av syret som cirkulerade här.

Hon pustade ut för tredje gången den sekunden och försökte tvinga sina ögon att återgå till arbetet på datorskärmen. Den visade olika ritningar av olika konstruktioner av bomber; vissa var stora, vissa mindre och alla hade de olika funktioner och egenskaper. Hennes uppgift var att ta en noggrann titt på varje konstruktion och väga nackdelarna mot fördelarna. Det valet som hon ansåg var bäst anpassat efter ändamålet, skulle hon skicka vidare till sina chefer.

Ändamålet. Hon visste vad ändamålet var, men valde bara att inte tänka mycket på det. Bara tanken på det fick henne att vilja banka huvudet i bordet om och om igen, tills allting svartnade. Inte för att det kunde bli så mycket svartare; allting var svart, hennes hjärta, hennes inre, men även rummet hon satt i. Hennes ögon hade också blivit svarta. Hon var fylld med skuld. Hon skulle göra någonting hemskt och hon var mycket medveten om detta, ändå gjorde hon det. Hon tittade återigen på skärmen och försökte fokusera.

Tre minuter senare hade hon gjort sitt val. En BX03 skulle det bli. Mycket pricksäker samt lagom explosiv; den skulle inte förstöra särskilt mycket men ändå skrämma upp medborgarna. Den var "perfekt", som hennes ena chef skulle ha sagt. Hon skickade iväg rätt modell, slog sedan ihop datorn och slängde huvudet i armarna. Ögonblicken innan hon somnade av psykisk utmattning tänkte hon återigen på sina svarta ögon. Svart. Svart för mordisk.