Ylar Under Stjärnorna (uppföljare till Ylar I Natten)

Förändras jag?

Safira' Perspektiv

Jag vaknar upp utav ett fruktansvärt bråk utanför min dörr.

-Vilka är det som bråkar så här tidigt på morgonen?, säger jag för mig själv.

Bråket blir bara högre och högre så att jag nu kan höra vilka det är. Först trodde jag att det var mamma och pappa men sen kom jag på att dom faktiskt aldrig har bråkat förut, så jag går upp och tar snabbt på mig ett par blåa shorts och en svart tröja med en grå varg på. Sedan går jag fram till dörren med trötta steg och öppnar den, så fort den går upp ramlar mina två jobbiga brorsor in och landar på mitt golv. Dom tittar upp på mig med överraskande miner innan dom ställer sig upp.

-Vad tror ni att ni håller på med?!, frågar jag trött.

-Du lovade att hjälpa mig med min present till Emily (Jacob's mate), säger Jacob desperat.

-Ne hon lovade mig att jag skulle få träna på att skifta med henne, säger Isaac lika desperat och sen tittar båda på mig.

Jag gäspar trött och tittar på dom med en blick som säger "Har jag verkligen lovat?".

-Ja du har lovat!, säger både Jacob och Isaac irriterat till mig.

-Okej jag ska hjälpa er men kan vi ta det i eftermiddag istället?, säger jag och gnuggar ögonen med mina händer.

Dom tittar på varandra och sen konstigt på mig.

-Safira vad tror du att klockan är?, frågar Isaac.

-Jag vet inte typ 7 på morgonen, säger jag och hör skratt ifrån Jacob.

-Safira, den är 14:50 säger Jacob och nu är det Isaac's tur att skratta.

-Vänta 14:50!!!, säger jag och springer till mitt nattduksbord där min telefon ligger och laddar.

När jag drar ur laddaren så startat telefonen och som dom sa så står det 14:50 stort där mitt på skärmen.

-Ånej!!, säger jag och börjar lägga ner saker i min handväska.

-Vad gör du?, frågar Isaac där han och Jacob fortfarande står utanför dörren.

-Jag lovade Kiera att jag skulle möta henne vid fontänen i stan 15:00, säger jag medans jag packar i dom sista sakerna i min handväska och drar ut min telefonladdare ifrån eluttaget (för att vem vet om det kan börja brinna eller inte!).

-Men du lovade att hjälpa oss!, säger Jacob när jag tar min handväska och går emot dörren.

-Förlåt killar men Kiera är min bästa vän och det jag lovar henne är lite viktigare än det jag lovar er, säger jag och går förbi dom ut ifrån mitt rum och stänger dörren.

När jag gått ner ifrån trappan (eftersom att mitt rum ligger på övervåningen) så ropar jag,

-Mamma jag går till stan för att träffa Kiera.

Och som svar får jag ett "Okej Safir, ha så kul"
SAFIR!!, jag hatar det smeknamnet men mamma tycker att det är gulligt och jag vill inte såra henne så att jag säger ingenting om det, bara när jag skriver i min dagbok vilket påminner mig.

-JACOB OCH ISAAC VÅGA INTE GÅ IN I MITT RUM NÄR JAG ÄR BORTA!!!, ropar jag.

-Vi skulle aldrig gå in i ditt rum utan tillåtelse, får jag till svar ifrån Jacob och sen hör jag dörren till mitt rum stängas...

Jag tar på mig mina skor och går ut, väl ute skiftar jag till min bruna varg och springer det snabbaste jag kan emot stan. Som den snabbaste varulven i flocken borde jag vara där på ungefär 5 minuter om inte något skulle distrahera mig och precis när den tanken passerar mitt huvud får jag syn på en ren som dricker vid en liten sjö.

Jag vet inte vad som händer eller vad jag ska göra för att stoppa det men utan förvarning hoppar jag på renen och biter den i nacken. Sen blir jag som vanligt igen och när jag ser på den döda renen som ligger på marken med blod som rinner ut ifrån mitt bett känner jag skulden. Skulden av att jag har dödat ett oskyldigt djur, jag fattar inte varför jag gjorde det jag menar aldrig i livet att jag skulle bli en jägare och vara en utav de varulvarna som tar livet utav oskyldiga djur hela dagarna. Det är bara inte jag men i detta ögonblicket eller rättare sagt dom här sekunderna var jag som en annan person. En person med ett enda mål...att döda!

Jag känner att jag måste göra något men jag vet inte vad, jag kan inte höra några hjärtslag så den är självklart redan död. Jag skiftar till människa och plockar några blommor som jag sedan lägger på renen som en symbol för min skuld, innerst inne i mitt hjärta hoppas jag att dom andra renarna tar blommorna som ett täcken för att jag inte vill skapa bråk.

När blommorna är på plats och jag har försäkrat mig om att ingen är inom synhåll så skiftar jag och fortsätter min springtur emot stan.

-Jag måste vara hur sen som helst, tänker jag och försöker springa snabbare men jag kan inte släppa tanken av att jag har dödat ett oskyldigt djur.