Ylar Under Stjärnorna (uppföljare till Ylar I Natten)

Halsbanden

Jacob's Perspektiv

Efter att Safira otrevligt brutit vårt löfte och stängt dörren i mitt och Isaac's ansikten så tittar vi på varandra. Jag tar tag i handtaget och öppnar dörren försiktigt men när jag tar min första fot in i rummet så ropar Safira VÄLDIGT HÖGT!

-JACOB OCH ISAAC VÅGA INTE GÅ IN I MITT RUM NÄR JAG ÄR BORTA!!!, ifrån nedervåningen.

-Vi skulle aldrig gå in i ditt rum utan tillåtelse, svarar jag och stänger snabbt dörren.

När vi hör ytterdörren stängas tar Isaac tag i handtaget till Safira's rum men jag stoppar honom innan han hinner öppna.

-Isaac vi vet inte vad Safira gör med oss om hon märker att vi har varit där inne, säger jag.

-Men om hon inte märker något, säger Isaac och öppnar dörren.

Jag står kvar i dörröppningen medans Isaac går in. Safiras rum är ganska stort fast att det inte ser ut så om man står där jag står. Hon har också inrätt det väldigt mycket i svart och vitt vilket blivit väldigt snyggt men det säger jag ju såklart inte till henne. (Bild på Safiras rum 👆)

Jag kommer ur mina tankar när Isaac säger

-Jag måste gå nu så ses, och så går han ut ur rummet och springer ner för trappan och ut genom ytterdörren.

Jag tittar ner mot ytterdörren och sen in i Safiras rum. Hennes understa byrålåda är öppen och en massa kläder ligger på golvet, jag går snabbt in i rummet och städar iordning. Tänk om Safira hade kommit hem och sätt att vi varit i hennes rum, undra vad hon hade gjort då? Mina tankar avbryts ännu en gång, men denna gången är det utav att dörrklockan låter.

-Öppnar du Isaac?, frågar mamma ifrån köket.

-Ehh Isaac har gått ut men jag kan öppna, säger jag och går ner för trappan.

När jag öppnar dörren står min mate Emily där. Hennes gröna ögon tittar in i mina och hennes mörkbruna hår sitter snyggt uppsatt i en sne fläta.

Ni kanske undrar hur jag har fått min mate fast att jag bara är 15 år. Jag skulle gärna vilja veta lite mer själv med det jag vet är att jag vaknade en dag och kände stötar i hela kroppen men inte stötar som gjorde ont utan små behagliga stötar och när jag tittade på min högra sida så låt Emily där och höll om mig. Jag har frågat mamma och pappa men dom har ingen förklaring och Emily vet inte mer en jag. Men jag känner på mig att det finns mer en bara att jag fick min mate lite tidigare, jag känner på mig att mamma och pappa döljer något.

-Ska vi springa till ängen?, frågar Emily med ett sött leende.

-Jag vet inte om jag vill lämna huset innan Isaac är tillbaka, säger jag.

-Men när kommer han hem da?, säger Emily lite otåligt och trampar med foten i marken.

-Jag vet inte han bara sprang iväg utan att säga vart han skulle eller när han skulle komma tillbaka, säger jag och tittar på min armbandsklocka.

-kom igen va lite spontan, du behöver inte alltid vakta dom, säger Emily och ler igen.

-Jag vet inte.., säger jag men innan jag har hunnit avsluta meningen så drar hon in mig i en kram bara helt spontant.

Jag kramar såklart tillbaka men när hon släpper känns det lite konstigt. Jag försöker ta tag om mitt halsband som jag har runt halsen men det är borta. Jag tittar bort emot Emily som håller i halsbandet.

-Emily ge mig halsbandet, säger jag lite irriterat fast att jag vet att hon bara retas.

-Kom och ta det da, säger hon.

Jag vet vad ni tänker "Ett halsband va töntigt" men det är ett speciellt halsband. Jag, Safira och Isaac fick varsitt när vi föddes utav pappas morfar Michael (men han har sagt att vi kan kalla honom för morfar eftersom att pappa brukar säga Michael eller Trollkarlen.) Alla 3 halsband är formade som en varg som ylar emot månen med en diamant i mitten fast alla är av olika metaller. Min är gjord utav guld och har en silver diamant i mitten, Safira's är gjord utav silver och har en brons diamant i mitten och Isaac har en brons med en guld diamant i mitten. Utan mitt halsband känns det som att jag är utan en bit utav mig själv. Det känns tomt på något sätt.

Jag tar på mig mina skor och går ut, dörren stänger jag efter mig och sen stannar jag. Emily kastar upp halsbandet i luften, skiftar till varg och fångar den munnen. Hennes varg är vit med blåa ögon alltså den ovanligaste men för henne är alla vargar lika mycket värda även om man har grå päls med gula ögon eller om man har vit päls med blåa ögon.

Jag skiftar till min vita varg med bruna ögon och hoppar emot Emily. Hon springer undan och tittar på mig när jag ställer mig upp. Om en varg kan le så gör Emily det nu.

-Ta mig om du kan, länkar Emily till mig och springer in i skogen.

Jag springer in efter henne men hon är snabbare en mig. Efter ett tag så börjar hon sakta in och jag kan hoppa på henne. Vi skiftar och jag tar tillbaka mitt halsband.

-Varför är det där halsbandet sååååå viktigt för dig?, frågar Emily medans jag tar på mig halsbandet.

-Jag vet inte, jag tror att det är för att mina syskon också har varsitt så att det känns som om jag har en bit utav dom med mig vart jag än går, säger jag och tittar på Emily.

Hon tar min hand och ställer sig på en sten. Innan jag hinner säga något hoppar hon ner ifrån stenen med mig bakom henne, jag blundar och förväntade mig en hård landning men känner ett mjukt täcke som typ snö fast inte lika kallt under mig. Jag tittar ner och inser att vi hoppat ner bland en massa vita maskrosor med frön som flyger runt omkring oss.

Jag tittar på Emily, hon tittar på mig, sätter sig upp och tar ur sin fläta så att hennes långa mörkbruna hår svajar i vinden. Jag ställer mig upp framför henne och räcker ut min hand, hon tar den och ställer sig upp. Jag stryker min hand emot hennes kind och kysser henne sedan på läpparna.

-------------------------------------------------------
Förlåt för dålig uppdatering, i gengäld så får ni ett kapitel med 1000 ord istället för 800. Hoppas att det går bra ändå //Elin❤️❤️