Tänk att en dag faktiskt få vara omedveten om någonting. Att bara få stänga ögonen och inte tänka på minsta lilla, jävla ljud. Då kanske jag skulle kunna vara pigg på lektionerna och förstå vad läraren pratar om.
Men nej. Det går inte. Istället ligger jag här, klockan 03.09, och stör mig på den stora klockan som tickar vid varje sekund.
Tick. En sekund har gått.
Tack. Två sekunder har gått.
Tick. Tre sekunder. Kanske kan jag koppla bort ljudet av klockan nu?
Tack. Fyra sekunder. Nej, det gick inte. Såklart. Vad hade jag förväntat mig?
Tick. Ytterligare fem sekunder av mitt liv har nu gått.
Tack. Sex. Nu står jag inte ut längre.
Jag går bort till den vita väggen närmast dörren i mitt rum och tar ner klockan. Äntligen. Tystnad.
Jag vänder mig om, och samtidigt som jag svänger runt ser jag hur fantastiskt levande tapeten på väggen till vänster om min säng ser ut i månens klara sken. De ljusrosa rosorna och de ljust gröna bladen ser nästan ut att vara äkta. Jag får för mig att sträcka ut handen och ta en ros, men inser att det inte går.
De är ju trots allt inte riktiga. Det är bara vackra rosor på en tapet i mitt rum.
YOU ARE READING
Medvetenhet
Короткий рассказOm jag fick välja ett ord för att beskriva mig själv skulle det vara ordet medveten. Jag är så jävla medveten om allt, hela tiden. Det spelar ingen roll om det är att min söta granne en dag tittar lite extra på mig, eller om det är att en hårslinga...
