Medvetenhet

3. En sekund

En sekund. Det är så lång tid det tar för någonting, vad som helst, att förändras.

Jag har en speciell rutin innan jag äter i skolan. Först tvättar jag av mina händer under varmt vatten, och tvålar in de med den tvålen som är oparfymerad. Sedan torkar jag av mig med pappershanddukarna som finns till höger om handfatet. Efter det kan jag äta. Mina kompisar tycker att rutinen är onödig och tar lång tid. Men jag håller inte med, för jag vet att annars kommer jag äcklas så pass mycket av alla bakterier på min hand att jag inte kan äta alls.

Som vanligt tänkte jag göra denna rutin även idag. På min väg mot handfaten krockar jag med någon. När jag tittar upp möts jag av de vackraste blå ögon jag någonsin sett.

Du ber om ursäkt, och jag försöker få dig att förstå att det inte är ditt fel. Men du vägrar lyssna. Istället vill du bjuda mig på lunch. Jag tänker först säga emot, men så möter jag ännu en gång din blick, och jag kan inte motstå den. Så jag säger okej.

Du tar med mig till ett mysigt litet kaffe i utkanten av staden. Det plingar välkomnande över dörren när vi kliver in.
Vi sätter oss vid ett av de små träborden och beställer varsin ostmacka med ett glas varm choklad. Servitören frågar om vi vill ha vispad grädde ovanpå. Du ler och säger att vi självklart vill ha med vispad grädde. Jag nickar bara, förtrollad av dina skrattgropar som jag först nu lägger märke till.

Du är så otroligt vacker. Ditt chokladbruna hår är fluffigt och jag ser inte minsta spår av att det skulle finnas vax, eller hårspray, i det.
Varje gång du böjer dig fram och tar upp din mugg spänns dina armar under den tighta, långärmade, gråa tröjan.
Och varje gång du tuggar spänns dina käkar. Jag kan inte slita blicken ifrån dig.

Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Du berättar att du tänker söka den ekonomiska linjen på gymnasiet. Jag skrattar till och säger att det tänker jag också. Sedan frågar du om min familj:

Om min mamma är lika vacker som jag.
Om det är från min pappa jag har fått mina gröna ögon.
Om hur det går för min lillebror i fotbollen.

Jag svarar på alla frågor du ställer. Sedan frågar jag om din familj. Och du berättar. Du berättar att din mamma är den mest fantastiska kvinna som finns på denna jord. Du berättar att din pappa är din största förebild. Att du vill kunna ta hand om din framtida familj så som han tar hand om sin. Och när du berättar om din lillasyster lyser dina ögon upp. Hon är speciell för dig. Det märks tydligt. Och jag älskar att du älskar henne så mycket.

När nästan tre timmar har gått bestämmer vi oss för att gå hem. Du följer mig ända till dörren, där du frågar om mitt nummer. Jag säger att du absolut kan få mitt nummer. Om jag får ditt. Du nickar frenetiskt och ler stort. Sedan går du.

Det är först senare på kvällen som jag inser att jag glömde att tvätta händerna innan jag åt. Jag väntar på ångesten. Den kommer inte. Det är sjukt egentligen. Att jag redan gillar dig mer än vad jag någonsin gillat någon förut.