"Vi måste verkligen göra 45....och 3. Eller ja vi ska ju göra alla."
"Och om vi inte hinner?"
"Det är väl klart vi hinner?"
•
Där Noel skriver en Bucket- list som måste avklaras inom 1 år för att ge sin cancersjuka flickvän den bästa sista tiden.
• Noel • "Noel vi åker ner med alla grejer nu så ni kan väl börja cykla om några minuter?" "Absolut mamma vi möts där nere." Hon gav mig ett leende innan hon lämnade stugan, satte sig i bilen och åkte iväg mot mormor och morfar. Vi skulle ha en stor grillkväll där ikväll där kusiner, mostrar, morbröder, ja nästan hela släkten skulle vara med. Mormor och morfars hus låg bara en 10 minuters cykeltur från vår stuga, så jag kravlade upp ur träsängen innan jag ropade på Valter att det var dags att åka.
Jag ville först inte åka när inte Hanna skulle med. Men efter att mamma tillslut lovat att jag fick ta med mig någon annan ringde jag Valter direkt. Det var inte det att jag inte kunde vara ensam med min familj, det var bara det att jag inte ville. Jag hatade att vara ensam, jag klarade inte av det. Inte för att min familj fick mig att känna mig ensam, men när man är 20 år är det lätt att känna så.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Valter var i alla fall snäll nog att följa med och snart var vi på våra cyklar och gled längs grusvägen.
Luften var en aning kylig och eftersom både jag och Valter bara hade t-shirts på oss blev det kallt om armarna när motvinden slog oss. Valter var några meter framför mig, han cyklade med all kraft han hade medan jag lade mer fokus på omgivningen som susade förbi oss.
Grusvägen var smal och var omringad av ängar där kor och hästar gick och betade. Marken var täckt med blommor av alla dessa slag och vägen var alldeles ojämn med stora stenbumlingar liggandes lite här och var som man fick försöka undvika.
''Hur går det egentligen för dig Flike?'' För Valter var allt en tävling. Även fast jag inte kunde se hans ansikte kunde jag bara föreställa mig hans leende han hade på läpparna just nu över att han låg först. Jag skrattade, skakade på huvudet och började trampa med all kraft jag hade.
''Jag hade precis tänkt och fråga dig samma sak Janni!'' Jag passerade honom och resterande vägen till huset blev ett race mellan mig och min bästa vän.
När vi väl kom fram var vi båda helt slut. Vi kastade oss av cyklarna och slängde oss i det lätt daggiga gräset.
''Några hade visst bråttom hit?'' Mormors ord fick både mig och Valter att skratta innan vi reste på oss för att hälsa på alla.
**
''KOM IGEN NOEL!!'' Jag tog ett djupt andetag innan jag slöt mitt ena öga, siktade in mig på kungen och kastade träpinnen jag hade i handen mellan benen på mig. Träkungen blev träffad och föll ner till marken, vilket signalerade att vi vunnit. Jag gav pappa en high-five och precis efter det ropade morfar in oss till efterrätt.
• Valter •
Efter vi ätit och alla hade mat- koma beslöt vi oss för att gå ut och spela kubb. Jag hamna i ett lag med Noels mamma, morbror och kusin men såklart vann Noel och hans lag. På något sätt vann alltid Noel, och han var inte ens en vinnarskalle vilket gjorde det hela ännu värre. Om man nu ändå ska vinna kan man väl i alla fall bli glad och få lite hybris över det?
Efter den förnedrande förlusten gick vi in på den inglasade altanen igen för att spräcka magsäcken med en omgång kladdkaka och jordgubbar. Jag satt mitt emot Noel som just skulle ta jordgubbar då hans telefon ringde. Han satte ner skålen, tog fram mobilen ur fickan och jag visste redan att det var Hanna som ringde honom, det kunde man se på leendet han fick på läpparna. Han reste sig upp innan han svarade och gick några meter bort.
''Hey Noel ta av dig tofflorna!'' Alla runt bordet skrattade och Noel bara skakade på huvudet innan han svarade med ett ''hej älskling''. Han stod vänd med ryggen mot oss alla och sa inget mer på säkert en halv minut innan han släppte greppet om mobilen som föll hårt ner på golvet.
