101 saker innan du dör - Noel Flike

323 dagar kvar;

Med huvudet lutat mot bilfönstret såg jag hur vi lämnade Stockholms storstad och allt mer grönt omringade oss. Noel låg och sov i mitt knä, han hade väl aldrig riktigt varit en morgonmänniska av sig. Jag var också trött, men kunde av någon anledning inte lyckas att somna. Andra hade vanligtvis väldigt lätt för att somna i bilar, jag var precis tvärt om. Jag fick istället underhålla mig med att småprata med Noels föräldrar som varit snälla nog att skjutsa oss.

1 timme senare började vi nära oss destinationen och jag väckte sakta Noel som surt vakna.

''Varför väcker du mig för?'' Han gäspade och sträckte på sig.

''Vi är snart framme.'' Fick han som svar från sin pappa som satt bakom ratten.

Vi var på väg till Noels mormor och morfar igen eftersom jag hade varit anledningen till varför Noel åkt hem tidigare än förväntat.

När vi väl kom fram packade vi ur bilen och Noels mormor kom springandes emot oss och gav mig en stor kram. Hon sa inget, men de behövdes inte heller. Jag kunde känna hur hon ville slänga ur sig orden 'det har ska inte hända någon så ung som dig', eller 'åh du är så stark'. Jag gav henne ett leende innan jag gick över för att hälsa på hans morfar.

**
Vädret var perfekt. Solen sken och inte ett enda moln fanns i sikte, det var också vindstilla. Vi hade tagit båten ut till sjön och satt nu på däck och åt mackorna Noels mormor hade gjort iordning till oss.
"Så är det här ännu en punkt avklarad nu?" Noel skakade på huvudet och tuggade klart mackan så han inte skulle prata med mat i munnen.
"Nej inte än, vi måste bada också." Jag gav honom en sur min. Jag var nog Stockholms, om inte världens, största badkruka.
"Kom igen nu, det blir kul!" Jag skakade på huvudet och satt kvar på min handduk, jag vägrade. Noel gav ifrån sig en suck, tog sina armar om mig och lyfte upp mig för att sedan ta sats och hoppade ner från båtkanten till vattnet. Jag skrek tills min hals gjorde ont.

Vattnet var oerhört kallt och när mitt huvud återigen funnit sin väg upp över ytan hostade jag och rös av kylan. Noel kom strax upp efter mig och hade sitt vanliga stora leende på läpparna.
"Jag trodde du sa att det skulle bli kul?" Han skrattade och började simma allt närmre mig.
"Ja? Det här är väl kul?" När han kommit så pass nära så jag kunde sträcka mig ut o röra vid honom lyfte jag upp armen högt och svingade den sedan ner i en väldig fart mot vattenytan. Det blev ett stort plask som hamnade mitt upp i Noels ansikte, vilket fick mig att skratta.
"Okej du hade rätt, det var ganska kul ändå." Han skakade på huvudet och gjorde sig beredd för att få sin revansch.

Vattenkriget pågick i flera minuter och vattnet var nu längre inte lika kallt utan faktiskt ganska behagligt. Men plötsligt kändes det som om jag inte kunde andas. Som om jag överansträngt mig och lungorna bara gett upp. Jag slutade plaska och började istället hosta. Efter ett tag slutade även Noel med sitt plaskande men skrattade fortfarande.
Mina händer åkte upp till min hals som om det var någonting där inne som jag var tvungen att få ut.
Noel insåg allvaret, slutade skratta och simmade snabbt över till mig. Han tog ett stadigt grepp om min midja och fick upp mig på båten igen. Med snabba steg tog hans sig till ryggsäcken han packat med sig och tog upp en tub fylld med luft.
Jag hade fått den av sjukhuset ifall det ibland skulle komma sådana här anfall och att jag kände att jag längre inte kunde andas. Nu för tiden hade jag med mig den där tuben vart jag än gick.
Noel satte masken över mitt ansikte och satte igång luften. Efter några sekunder kände jag hur jag slappnade av och kunde andas normalt igen.

Noel hade tårar i ögonen och satte sig ner på sin handduk bredvid mig.
"Förlåt." När jag kände att jag var redo tog jag av mig masken och kröp upp i hans famn.
"Du har inget att be om ursäkt för?" Han suckade.
"Jo. Du kunde inte andas, det var mitt fel." Med hjälp av mina fingrar lyfte jag upp hans ansikte så han mötte min blick.
"Det är inte ditt fel Noel. Du räddade mig." Min tumme gled under hans öga för att fånga en tår som rymt. Han gav mig ett litet leende och stängde sina ögon.
"Kan vi bocka av den där punkten nu då?" Han skrattade och kramade om mig samtidigt som han pussade min tinning.
"Ja, ja det kan vi."

-
Pinsamt hur lång tid det tog för mig att skriva det här kapitlet och ändå blev det så pass dåligt och flummigt som det blev. Jag skyller på att jag är i Stockholm.