Grimm Darker - en novellantologi

Robin

"Jag har en dejt ikväll," sa han med en spänd röst.

De fem orden träffade Robins hjärta som en blixt av is. Hon hade sett tecken på att detta skulle komma, men hon hade valt att blunda och inte låtsas om dem. Nu fanns det inget sätt att värja sig. Orden hade träffat hennes hjärta och sakta spred sig en isande vind i hennes kropp.

Hur hon kom hem mindes hon inte. Som i en dimma befann hon sig i duschen och det varma vattnet brände hennes frusna kropp. Länge stod hon där och lät det renande vattnet skölja över henne medan hon inom sig gick igenom alla ord de sagt till varandra på morgonen.

Robin tog en klick tvål och började långsamt skrubba sig. Skulle hon någonsin kunna bli av med den där smutsiga känslan? Den vita hyn var täckt med ett tjockt lödder när hon tog schampo och började massera hårbotten.

När Robin till sist steg ut ur duschen med en svart handduk om sin magra, vita kropp hade hon en plan. I ett år hade hon närt en liten låga inom sig av kärlek till mannen som nyss tydligt visat hur lite hon betydde för honom. Robin blev arg när hon tänkte på det. Bra! Bättre att vara arg än ledsen, det gjorde inte så ont.

Hon torkade snabbt sig med den fuktiga handduken som hon haft omkring kroppen. Sedan lät hon den falla till golvet och smörjde in sig med sin mest lyxiga bodylotion. När hon var färdig öppnade hon badrumsskåpet för att sminka sig.

Sakta började livet återvända till hennes kropp. Det kändes inte längre som om ett tåg hade träffat henne. Robin letade fram In Flames på mobilen och maxade volymen på hörlurarna och försvann sedan in i garderoben. Tio minuter senare stod hon i hallen och snörde på sig kängorna. Hon behövde luft. I svarta jeans och det vanliga svarta lagret av linne, långärmad t-shirt och en tröja drog hon till sist sin röda poncho med huva över huvudet och stegade ut i vårkylan. In Flames dundrade fortfarande på en volym som gjorde att det var svårt för Robin att höra sina egna tankar. Perfekt!

En bit bort från hyreshuset där hon bodde låg skogen. Robin behövde bara korsa en gångbro som gick över en motorväg, sedan skulle hon vara i skogen. Där skulle hon kunna skrika och gråta bäst hon ville utan att någon hörde.

När Robin närmade sig gångbron såg hon morgontrafiken rusa fram som vanligt. Det var ju trots allt en vanlig fredag för alla andra påminde hon sig och det stack till i hjärtat som om hon blivit stucken med en kniv.

Mitt på gångbron stannade hon upp och kikade ner på den strömmande trafiken. Då såg hon lastbilen komma farandes emot henne. Den verkade ovanligt stor. Skulle den verkligen kunna köra in under bron? Mer hann Robin inte tänka förrän lastbilen träffade gångbron med full kraft.

Gångbron skakade under Robins fötter och hon kände hur den föll samman före hon såg det. Det fanns ingenting att ta tag i, så när bron rasade samman föll Robin med den ner på motorvägen och den framrusande trafiken. Nu dör jag, tänkte hon när hennes kropp träffade den asfalterade motorvägen. Sedan blev allt svart och alla ljud försvann.

När Robin vaknade till låg hon orörlig utan att våga öppna ögonen. Hon försökte räkna ut vad som hade hänt och var hon befann sig. Är jag död eller på ett sjukhus? undrade hon och kände efter, men kunde inte känna att hon hade ont någonstans. Det kändes som om hon låg på något mjukt och fuktigt underlag. Svampigt var nog en närmare beskrivning än mjukt. Och det doftade.. skog? Runt omkring Robin var det tyst så hon var nog inte på ett sjukhus för de ljud som hon borde ha hört saknades. Då var hon alltså död. Insikten träffade henne utan att själva innebörden gjorde det.

Robin visste inte om ifall hon var ensam. Så försiktigt hon kunde provade hon sin kropp. Hon spände försiktigt tårna och händerna. Det fungerade utan någon smärta. Långsamt öppnade hon ögonen. Det var mörkt omkring henne. Inte för att det var natt, utan för att hon befann sig i en tät skog.