I need you... (The fooo)

Kapitel 2

Kapitel 2

☆

-JULIET!!

Jag vände mig om och där kom Oscar, jag ställde mig upp och sprang till honom. Han fångade upp mig i en kram och jag tryckte mig mot hans bröst.

-Oscar.... Förlåt... Snyftade jag, han släppte taget lite så att han kunde se mitt ansikte. Hans blick vandrade ner över min kropp tills den stannade på mina armar, hans ögon spärrades upp för en sekund sen vart dem normala igen. Han tittade in i mina ögon, la en arm om mina axlar.

-nu går vi hem. Sa han med ett svagt leende. Jag var väldigt glad att han inte hade kommenterat de faktum att jag hade gjort illa mig själv. Vi började gå försiktigt och snart var vi framme vid hans moppe, jag satte mig bakom honom och höll hårt om hans midja.

Efter ett tag var vi hemma hos Oscar,

-det är ingen hemma, så det är lugnt. Sa han när han såg att jag skruvade oroligt på mig. Jag nickade bara, jag ville le men min kropp tillät mig inte. Allt jag såg i mitt huvud var Ogge...

Oscar parkerade moppen, hängde hjälmen på styret och började gå mot trapphuset. Jag stod kvar, han vände sig om

-sluta gråta nu.

Jag lyfte snabbt handen till till mitt ansikte, och kände hur blöt kinden var. Jag kunde inte röra mig, jag försökte flytta foten. Men jag skulle falla ihop, jag tittade bara ner i marken omedveten om att Oscar närmade sig.

Han kom fram till mig, gav mig en snabb kram sen tog han sin ena hand på mina skuldror och den andra i mina knäveck. Jag la mina armar runt hans hals och han bar mig in, han tog in mig i badrummet och la mig ner på det vita klinkers golvet.

Han började rota i några skåp och lådor, efter en stund hittade han en röd väska med texten "first aid kit".

Han tog upp lite sår sprit och började göra rent mina sår, det gjorde fruktansvärt ont men jag kunde inte skrika eller gråta. Tårarna var slut nu...

Efter massa bandage, bärde Oscar in mig till vardagsrummet och la mig på soffan.

-jag går och hämtar en kopp te. Sa han, jag ville inte ha te! Jag ville ha Ogge...

Jag tittade bara rakt in i väggen och efter en stund gick han, jag lät minnena komma. Jag och Ogge i parken, skolan, konserterna, filmkvällarna. jag behöver honom! Men inga tårar kom, inget skrik, ingenting. Jag var bara tom.

-det är ogge eller hur? jag hörde

Oscars fråga som om han stod 100 meter bort, jag kunde inte prata. jag bara stirrade in i väggen.

resten av kvällen försökte Oscar att prata med mig, men han fick inget svar av mig. Han kollade på tv men jag vet inte ens vilket program det var. jag bara stirrade på väggen.

-jag går och lägger mig. Jag hörde hur Oscar reste sig upp och lämnade rummet, snart stängdes hans sovrumsdörr.

Jag hade alltid varit rädd för mörkret, nu när jag var ensam kom rädslan krypandes.

Jag reste mig upp och öppnade försiktig dörren, jag klev in i rummet. Oscar tittade frågande på mig men jag gick bara rakt fram och la mig bredvid honom i sängen.

Han tänkte resa sig upp men jag hindrade honom, han ryckte till. Det var den första reaktionen han fått från mig idag, det skulle också bli den sista.

Vi somnade där bredvid varandra, jag sov oroligt den natten. Många mardrömmar...