Bara en kyss

Hennes Ögon [01]

Dagens låt: Girls/Girls/Boys - Panic! At The Disco

The bisexual anthem passar perfekt till den här storyn. Älskar Panic! At The Disco, och särskilt den här låten eftersom den är tillägnad bisexuella personer.

***

Det första jag lägger märke till när jag köper två koppar kaffe på Pressbyrån är kvinnan i kassans ögon. Intensiva, isblåa, ögonskugga i samma nyans och de skimrar från lampornas sken. Fransarna är långa och fulla av volym. Och jag kan inte hjälpa att vara trollbunden av hennes blick en sekund för länge.

Och sedan noterar jag tyst hennes läppar och det glittrande läppglanset. Hon ger mig ett litet leende och gör en gest mot de två muggarna av karton som står uppställda på disken. Hennes tänder påminner om pärlor. Jag blinkar till. Finner mig själv hålla kortet i handen.

Juste. Betala. Nästan som en maskin sätter jag ner kortet i automaten och trycker in koden samtidigt som jag försöker knuffa undan tankarna på hur tilldragande hon faktiskt är. Hon kan inte vara mycket äldre än tjugo. Håret är uppsatt som en bulle på toppen av huvudet. Några strån har fallit ur fästet och hänger löst vid pannan.

Jag önskar jag kunde se ut som henne, hör jag tankarna i huvudet säga. Jag tar ett djupt andetag, tackar henne för kaffet.

Mamma väntar utanför på en av de oändligt många bänkarna. Bussen går redan om tio minuter, men hon ville ha något varmt och uppiggande. Därför gick jag och köpte dricka till oss båda medan hon väntade med min väska bredvid sig. Den är fullpackad med kläder, planscher och cd-skivor. Ändå är det inte ett dugg jämfört med alla saker vi hade med oss förra veckan.

"Äntligen." suckar mamma lättat och snudd på sliter ur muggen från min ena hand. "Tack så mycket gumman."

Min panna hamnar i djupa veck. "Kalla mig inte gumman. Det är irriterande och du får det att låta som jag är tio år."

Hon skrattar till. Sådär som alltid livar upp stämningen. Hon har den påverkan på de flesta, åtminstone är det vad hon tror. "Vill du hellre att jag ska kalla dig lillan?"

Istället för att svara vad som går igenom huvudet: Nej, jag vill inte att du ska kalla mig någonting förutom min namn, så himlar jag endast med ögonen och tar en klunk från kaffet. Det är kallt och den beska smaken fastnar på tungan. Notering: Beställ aldrig kaffe från Pressbyrån någonsin igen.

"Har du allt nu?" frågar sedan mamma som om hon inte redan gjort det tiotusen gånger. "Jag är ju upptagen den här veckan och kan inte komma över med något du glömt. I så fall får din pappa fixa det och då-"

"Det är okej." skyndar jag mig att avbryta innan hon hinner säga ett ont ord om pappa.

Den enda anledningen han är kvar i hennes ordförråd är för att kunna tala illa om honom. Det har varit så sedan de skiljde sig, och trots att det var flera år sedan har ingen av dem riktigt kommit över det.

Mamma är förbannad och arg, säger att hon hatar att de blev ihop från första början. Att hon aldrig skulle gått på den där idiotiska dejten. Och pappa är precis tvärtom. Han hoppas på en andra chans. Trots att jag inte sett honom ordentligt på länge vet jag att han saknar henne. Det hörs alltid på hans röst när vi pratar i telefon och han frågar om hon mår bra.

Kanske är det därför jag inte står ut när mamma talar illa om honom. Trots allt går han aldrig bakom hennes rygg, och vad jag kan minnas aldrig talat illa om henne. Det faktum att hon inte återgäldar tjänsten går mig en aning på nerverna.

"Jag har allting. Sedan syns vi ju igen om några veckor." försäkrar jag. "Om jag skulle glömma något viktigt är det bara att du tar med det då."