Bara en kyss

Bara en kyss [04] - sista kapitlet

Dagens låt: Strangers - Halsey ft. Lauren Jauregui

***

Det är bekant. Hela grejen med att följa honom hem för att glömma alla problem, alla bekymmer. Jag kan nästan se framför mig hur kvällen kommer gå just vid den tidpunkt vi sätter fötterna innanför hans dörr. Och medan vi går längs stranden och han stöder sig mot mig sneglar jag mot hans läppar. De smakar säkert starkt av alkohol.

Det knyter sig i magen när det slår mig att jag ska kyssa de där läpparna. För det påminner mig om Juliet och hennes vänner. Hur jag hade lämnat henne där, dum som jag var. Och mammas ord ekar i huvudet samtidigt som Juliets gnistrande ögon har bränt sig fast i minnet. Jag tar ett stadigt andetag, försöker ignorera det dåliga samvetet.

Om det fungerar? Nej. Jag hinner se kvällens händelser framför mig i knappt en minut förrän jag tvärstannar. Den fulla killen som mumlar för sig själv är inte beredd på att sluta gå och snubblar nästan över sina fötter. Jag fortsätter hålla hårt om honom, ha hans hand över min axel, men mina tankar letar sig hela tiden tillbaka till Juliet.

Hon är kvar på stranden och jag tänker överge henne.

Och det skulle vara den perfekta planen. Egentligen bör jag inte ens bry mig om en främmande tjej jag nyss träffat. Men hennes rådjursögon, fantastiska musiksmak och söta näsa samt skratt och leende säger åt mig att hon förtjänar bättre än en fyllekyss av en vettskrämd tjej. Hon förtjänar en ursäkt.

Och den här killen... Jag sneglar på mer än bara hans läppar den här gången. Jag ser de rödsprängda ögonen och svetten som rinner längs pannan. Jag noterar hur han gungar fram och tillbaka och stinker av sprit. Han kommer inte komma ihåg något av det här imorgon, och det sista han vill är att vakna upp bredvid en främling som utnyttjade honom för sex.

"Är allt okej?" frågar han sluddrigt, ser knappt på mig med sin dimmiga blick. Jag tror han har svårt att fokusera på att hålla sig vaken.

Till en början känns det som munnen klibbat fast. "Jag..." Nej, jag är inte okej. Jag mår inte bra för det känns som jag vilken sekund som helst ska dränkas i alla förvirrade känslor. "Jag gjorde ett misstag." Hans varma arm lämnar min axel då jag börjar backa undan från honom. "Jag är ledsen men... Jag måste tillbaka."

Hans panna hamnar i djupa veck. "Tillbaka? Vart?"

"Till stranden." orden ramlar ur mig samtidigt som marken under fötterna känns alldeles hård och grusig. "Jag är ledsen, men jag måste verkligen... jag måste verkligen göra en grej."

Han hinner inte ens ifrågasätta vad det är för grej jag snackar om innan jag vänt på klacken och börjat rusa tillbaka igen. Självklart är det svårt när benen känns som gelé och skorna snudd på omöjliga att springa i, men jag biter ihop och har istället blicken fäst på målet. Ungefär halvvägs stöter jag ihop med ett ungdomsgäng i min ålder. Jag stannar hastigt till och ber dem hjälpa den berusade killen som antagligen undrar vad i helvete jag tog vägen. Till en början verkar de inte intresserade över att ta det ansvaret. Det är fullt förståeligt. De har nog också druckit en hel del och vill bara hem till sig. Därför drar jag en lögn om att han antagligen behöver tas till sjukhuset på grund av alkoholförgiftning och de rusar iväg till honom, oroliga.

Vid den tidpunkt de inser att det egentligen inte är någon fara är jag redan långt därifrån, på väg bort mot klipporna igen. Jag hatar mig själv för att ha sprungit iväg från Juliet. Och jag finner mig själv hata mammas ord som bränner inuti. För det här är sanningen:

Jag ville kyssa Juliet. Och det vill jag fortfarande. Och jag har säkert gått runt i flera år och velat kyssa fler tjejer än jag kan räkna. Tjejer och killar. Men alla känslor jag någonsin haft för tjejer har jag tryckt undan, pressat bort. Det är inte förrän nu det slår mig att samma kittlande, pirriga känsla som Juliets kyss gav mig – har jag känt förut.