To you, and all who don't know

1.0

Turn the volume up, and start the youtube video for best experience!

23/12-2067

imorrn är det julafton. av någon anledning är jag inte pirrig. jag fick denna boken av mormor. men först nu när hon dött så skriver jag i den. jag vet inte varför men jag är så ensam just nu. de andra är i stan, och jag vill inte följa med, så jag antar att det är mitt val, men ändå.

ända sedan min 16-onde sommar så har jag varit deppig. jag väntar på att något ska hända, men inget händer. människor bara försvinner ifrån mig. aja, jag kan väll skriva lite här ibland. men hejdå sålänge. --Adelle

Jag gick med tunga steg mot köket. Huset är tyst och ljudet av fåglar hörs utanför. Jag hör mig själv sucka, och jag skakar på huvudet. Det där med boken. Jag hade lagt den på min säng. Om någon läser den. Vad spelar det för roll? Jag öppnade en av luckorna. Hemmagjort bananbröd och honungsmelon? Inte det värsta. Jag tog fram limpan och melonen och la dem på den mörka ekbänken.

Efter att allt var fixat satte jag mig vid bordet. Jag lade den delade melonen på ett vitt fat, tillsammans med de två ojämnt tjocka bananmackorna. Jämte mig stod också ett vattenglas, med en kanelstång i. Verkligen inte något att klaga på. Trots det suckar jag bara och börjar äta. Under tiden tog jag av reflex fram mobilen. 2 nya meddelanden. Det ena var från mamma, tydligen, och det andra var från ett okänt nummer. På mammas sms stod det bara att hon saknar mig när de shoppar, mamma och Clara, min lillasyster, och pappa. Jag gick ifrån konversationen med ett *jag saknar er med* som överraskande var lite sant. Sedan kollade jag det andra, vilket fick mig att skratta till. Det var någon som skrivit en dikt. Jag ryckte på axlarna, allt var obegripligt. Jag kollade upp numret och hittade en Pontus Svensson. Det stod också att han bodde här i Stockholm. Troligen har någon skickat väldigt fel, eller så är det bara någon från skolan som vill irritera mig och skämma ut mig för skolan.

Jag ryckte till när någon öppnade yttedörren och ropade:
"Adde! Kom och hjälp mig med matkassarna!"
Jag kollade på klockan, jag hade suttit här i minst fyra timmar. Jag suckade och hasade mig upp ur stolen och fram till yttedörren.
Jag tog tag i två av fem kassar och ställde de på bänken i köket.
"Vart är pappa och Cindy?" Sa jag när vi började ställa in matvarorna i kylen.
"De skulle fixa de sista julklapparna, Cindy får ju inget av oss i år som sagt förutom mopeden" Sa mamma och log mot mig.
Jag såg ett fåtal ciggpaket ligga lägre ner i påsen jag packade ut, så jag smugglade ner de i skräppåsen. Jag sneglade på mamma, jag hjälper henne bara, tänkte jag. Även om jag vet att hon kommer bli sur.

När vi var klara så gick jag upp och slängde mig i sängen. Jag kollade upp i taket.
Just nu känner jag mig ensam, men hur ensam jag än känner mig så kan jag inte ringa en bästis, inte en pojkvän, inte en internetkompis och inte ens min storasyster just nu. 

Jag satte mig upp och kollade mig i spegeln.
Mitt lockiga hår var trassligt, mina blågröna ögon trötta och mina ögonbryn ljusa. Jag log, det var fantastiskt att jag kunde hålla min fasad uppe för så många. Jag kröp ihop. Min dagliga huvudvärk kröp fram, och jag sneglade mot verktabletterna. Ända sen jag föddes hade jag haft ständig huvudvärk i någon timme per dag, bara pågrund av min iris heterokromi. Men det var mitt minsta problem. Jag hade verkligen ingen gnista av liv i livet. Allt var bara om att jobba eller gå i skolan. Är det så mycket begärt att få någon som jag kan vända mig till? Någon som jag kan prata med utan att lägga på min glada fasad? 
Tydligen är det omöjligt, eftersom att alla år av försökande inte lett mig någonstans.