To you, and all who don't know

1.3

Turn the volume up, and start the youtube video for best experience!

Jag vaknar upp på toan. Lampan flickrar lite, och hela rummet är tyst.
Jag vill inte röra mej. Jag känner hur hela min rygg är fylld av glassplitter och jag ser hur mina händer, och vita bh, är fyllda av torkat blod. Jag hade oerhört ont i huvudet. Hur kunde det gått såhär långt?

Även fast jag fortfarande var snurrig, försökte jag ändå trycka upp mig med hjälp av armarna. Jag krampade, och kollade ner på magen. Tre stora blå-gula märken klädde hela magen, tillsammans med massa glassplitter som fortfarande satt fast i huden, och jag vågade inte ens röra dom.

Jag lyckades till sist dra mig upp och jag vinglade runt. Tur att jag har skorna på mig så att jag inte klev i ännu mer glassplitter. Jag kollade mig i spegeln. I pannan var ett stort sår placerat. Glasssplitter syntes även där, och hela mitt hår var fyllt med torkat blod. Och längs mitt ansikte fanns torkade ränder med blod. Jag såg ut som en zombie och var helt blek i hela ansiktet. Jag drog ut glassplittret jag hade i handflatorna, och fortsatte sedan med huvudet, magen, och så mycket jag nådde, kände och såg, av ryggen. Jag grät hela tiden, även om jag inte uppmärksammade det.
Jag tvättade bort så mycket blod jag kunde, och satte på mig jackan och luvan.
Nu forsade tårarna ner. Jag tog upp mobilen och kollade på klockan. Jag hade bara varit borta i två timmar, men tillräckligt för att min mamma skulle bli orolig, och tillräckligt för att affären skulle stängt. Det var nog därför ingen hittat mej, eftersom att de hade stängt för en och en halv timme sedan. Jag gick snabbt hemåt, med huvudet lågt, och storgrät tyst hela vägen. Varje gång jag mötte någon så gick jag på snabbare och snabbare, och jag undvek flitigt ögonkontakt.
När jag var framme vid huset förberedde jag mig, och när jag väl gått innanför dörren så sprang jag direkt upp på mitt rum och låste dörren. Jag hörde att någon kom efter mig, upp för trappan.
"Adde? Vi har varit jätteoroliga! Var har du varit? Du svarar ju inte någonstans!" Hörde jag min mamma säga.
Jag försökte göra min röst så normal som möjligt, även om det var svårt, och sa:
"Butiken hann stänga innan jag var där, och påvägen hem mötte jag en kompis och jag fastnade i ett samtal med henne och min mobil är död. Förlåt!"
Det blev tyst en stund.
"Åh, okej. Pepparkakor är väll inte så viktiga ändå. Ska du komma ner snart? Vi ska åka om typ tjugo minuter" sa mamma snabbt.
"Jag stannar nog hemma, jag mår jätte illa och jag spydde innan.Vi kan fira jul hemma sen, när ni kommit hem." Sa jag och försökte låta glad.
"Är du säker? Då hälsar jag från dej till de andra, och vill du att jag ska fixa något till dej?" Sa mamma oroat.
"Nej det är lugnt, ha det så kul" svarade jag snabbt.
Jag hörde hur mamma gick ner för trappan igen och jag andades ut. Men inte förens en stund senare när jag hörde att de åkt, vågade jag börja gråta igen.