Suffragetter

Vi stod på gatan, trängdes utanför den väldiga byggnaden inför oss. Många hade skyltar och plakat. De flesta skrek och ropade, mest skällsord och ilska men jag kunde höra många bra ledord, sådant man lyssnar på och kan inte göra annat än att hålla med.

Polisen hade inte kommit än, men de skulle säkerligen dyka upp. Det var tätast med folk närmast portarna, vi pressade oss mot grindarna och ropade åt dem att öppna.

Längre utåt kunde jag se män, det var söndag så det var många som inte arbetade. De skrek tillbaka åt kvinnorna i folksamlingen. Hånade dem. Nej, hånade oss. Jag kände inget annat än ilska i den stunden. Tänkte på alla de män som nu stod bara ett par meter bort. Tänkte på hur de aldrig skulle behöva uppleva den orättvisan vi aldrig levt utan. Bristen på våra mänskliga rättigheter, som om vi inte räknades till arten.

De hade aldrig behövt slåss mot någon annan än jämlike i sina krig, aldrig varit i ett sådant underläge. Ingen av dem kunde någonsin förstå hur det var att födas och leva med mindre än hälften av de rättigheter som deras bröder fått. Hur det var att födas och leva som någon annans ägodel. Hur det var att födas och leva utan en egen röst att tala med.

Och att inte ha något att säga till om det.

Det var därför jag stod med mina jämlika utanför den väldiga, sandgula byggnaden där männen innanför hade chansen att förändra våra liv för det bättre.

Jag hade en dotter, Marie. Hon kommer gifta sig ung och få barn innan hon fyllt tjugo. Hon kommer behöva lyda sin man till minsta vink, och detsamma skulle hennes döttrar få göra. Hon var inte gammal nog ännu, bara tretton år. Men hon behövde lyda sin far, min man, som även bestämde över mig.

Det var därför jag stod med mina jämlika utanför stadshuset denna snöiga vintereftermiddag. För henne höll jag hårt i det lilla hopp jag hade kvar. Det var den fjärde demonstrationen jag deltagit i under den senaste månaden. Min man var inte stöttande, men han lät mig bo kvar med barnen och det räckte för mig. Jag behövde inte honom ändå, ville jag tänka. Om en av våra demonstrationer en dag går igenom, då skulle jag inte behöva honom. Det förstod jag.

Jag trodde på förändring, och jag trodde på en framtid där kvinnan levde jämsides mannen, inte under honom.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig, att mänskliga rättigheter åt alla, kunde vara taget som en självklarhet. För så blev det, med tiden. Människan har blivit dumdristig, slösaktig och fåfäng.

De nya kommer inte ihåg de kamper deras förfäder fått ta för att ge dessa deras rättigheter. Tar dem för givet, som de kanske borde kunna göra – med rätt. Vi borde inte ha behövt slåss så hårt för dem. Men det har vi gjort och därför, därför har de inte den rätten att glömma vilka uppoffringar det kostat.

&