Lättklädd

Första

Ja, vem vet? Kanske var det mitt fel, kanske bad jag om det, kanske såg det fel ut, jag var ju så lättklädd...

Perspektiv 1
Dörren smälldes igen bakom mig och med raska steg gick jag ner för alla trappor i trappuppgången. Jag bråkat jämt med mamma, trots att hon vissa gånger kan vara världens bästa mamma så funkar det inte. Vi går inte ihop. Jag trodde ett tag att det var något fel på mig, för att jag blev så arg. Jag måste ju ha adhd eller något tänkte jag ofta, men nej, det är vanligt tonårshumör vet jag nu.

Det var en vanlig dag. Bussen till skolan, träffa Madde och Gloria, spana in alla dom med högre status, lida i helvetet och sen sluta skolan. Så ser dom flesta dagarna för mig ut. Om jag inte bara ligger hemma i sängen, vilket jag också gör en hel del. Jag antar att jag bara är en av dom i mitten, ingen speciell liksom.

Jag satt på bussen påväg hem, någonstans i mitten av bussen. I min stad, Umeå, har vi platser i bussen. Sitter någon på Agnetas eller Rickards plats bryter helvetet lös. Så är det bara, alla har sina platser och min är någonstans i mitten medan dom 'högre status' sitter längst bak.

Jag kunde höra deras snack hela vägen fram hit. Dom pratade om festen i Rådhusparken som skulle vara ikväll men något sånt var aldrig något jag brukar vara på. Fester hade liksom aldrig varit min grej, visst hade jag varit på en fest men det var ingenting som jag tyckte så värst mycket om.

Jag hörde en välkänd röst där bak. Den lät hes och härlig, jag kunde lyssna på den i timmar.

"Vad ska ni dricka ikväll då?"

Calle, finaste Calle. Som jag pratade med varje kväll men aldrig med i skolan. För det var ingenting man gjorde. Speciellt inte när jag bara var en av dom neutrala och han va den alla visste vem de va. Men det räckte så, för jag vet hur det var och det gjorde han också. Visst hade det varit kul att prata med honom i skolan också, kanske till och med träffa honom, men de är okej.

Jag hade varit i min egen värld alldeles för länge och märkte att vi hade passerat min hållplats, fuck. Jag plingade och fick stiga av vid nästa. Jag hörde steg bakom mig i bussen när jag reste mig för att gå ut men det var inget jag riktigt tänkte . När jag var ute ur bjuden började gå mot lägenheternas håll men en hes, härlig röst stoppar mig.

"Ebba" klart jag visste vem det var, Calle. Jag vände mig om och han fortsatte "kommer du till Rådhusparken ikväll? Alla kommer vara där! "

Jag visste inre vad jag skulle svara och när jag precis skulle öppna munnen sa han "jag hoppas i alla fall på att se dig där, vi syns ikväll Ebba " han blinkade med ena ögat, vände sig om och gick hemåt. Likaså gjorde jag.

SHIT. Skynda mig hem för att fixa mig, hitta kläder och berätta allt för Gloria. Jag och Gloria har alltid varit bättre vänner än jag och Madde.

Calle sa att alla skulle vara där, och rätt, det skulle han ha. För verkligen alla var där. Vad jag inte visste var att efter den här kvällen skulle mitt liv vara förändrat.