Lättklädd

Rådhusparken

Ebba's perspektiv.
I min svarta jeanskjol och gula urringade tröja var jag på väg till parken. Om jag var nervös? SOM FAN. Jag var ingen människa som var på sånt här. Jag hade varit på någon fest förut men det var ingenting jämfört med den här.

Jag går på den smala grusvägen med Ica till höger och massa träd till vänster om mig. Jag närmade mig Rådhusparken och jag hörde musiken ända hit. Hur skulle jag bete mig? Vem skulle jag prata med? Vilka skulle prata med mig? Vart skulle jag stå? Skulle jag stå eller sitta? Så många frågor, så lite svar.

Det var fullt med folk där och den första jag ser är Calle och han såg mig. Han stod vid trädet längst mot lekparken jag alltid lekte vid mör jag var liten. Han hade på sig en vit t-shirt, svarta jeans och dom vita conversen han alltid använde.  Han kollade glatt på mig och vinkade med ena handen och den andra höll han i en öl. Jag log åt honom och han vinkade dit mig, MIG.

"Tjena bruden, hur är det?"

Och så började allt. Resten av kvällen stod vi där och pratade om allt och ingenting, himmel och jord, vatten och luft och jag tröttnade aldrig. Jag fick reda på en massa nya saker om Calle. Han älskar hundar men han är rädd för katter. Han spelar fotboll men egentligen vill han spela innebandy. Han står upp för djurens rätt, kvinnor ovh andra utsatta i samhället. Var inte detta bara för bra för att vara sant? Här kunde jag stå i timmar och lyssna på allt han hade och berätta men vi blev avbrutna av Calles kompis, Jonas.

"Tjo bror" sa Calle och gav honom en kram.

"Skaffar brud eller?" flinade Jonas menande mot mig men Calle började bara skratta.

Vi började snacka alla tre och fick i oss mer och mer alkohol och jag kände att det började snurra mer och mer. Jag började må illa och satte handen för munnen.

"Är du okej?" frågade Calle och la en hand på min rygg. Jag nickade bara men hade fortfarande handen för munnen.

"Kom, vi går upp till skogen och tar några andetag, jag vet hur första fyllan är" han log mot mig och bi började gå mot skogen. Jag kände direkt när vi börja gå att illamåendet släppte och jag tog bort handen från munnen.

Jag lutade mig mot ett av träden och Calle granskade mig noga från topp till tå. Det kändes konstigt, men på ett bra sätt. Det pirrade i magen och jag rodnade. Calle kom närmare mig och viskade i mitt öra:

"Jag har alltid tyckt att det varit något speciellt med dig."

Han närmade sig mina läppar och kysste mig. Jag blev helt varm i kroppen och visste inte vad jag skulle göra, men det tog inte lång tid innan hans läppar kraschade mot mina och det övergick till grovhångel. Jag kände han händer mot lin midja men dom drog sakta neråt mot mig rumpa. Något sånt här hade jag aldrig varit med om, det kändes speciellt.

Jag kände hans hand på min lår och han försökte dra upp kjolen.

"Nej, jag vill inte" mumlade jag mot hans läppar men han fortsatte. "Calle, jag vill inte". Jag försökte ta mig ur hans grepp med det gick inte, jag började bli rädd och jag kände hans läppar mot mig hals som gjorde små sugmärken.

Hans händer slet av mina trosor och min gula tröja. Hans byxor åkte ner och jag gjorde allt jag kunde, men jag kom inte därifrån. Sen kände jag något i mitt underliv och det gjorde så ont så jag skrek. Han tog sin hand och höll för min mun. Jag spände mig i hela kroppen och försökte komma därifrån men det gick inte.

Mitt självförtroende sjönk mer och mer och jag gjorde inte ens motstånd längre. Jag bara låg där och kände mig helt värdelös. En ensam tår rann sakta ner för min kind och jag var helt slut. Musiken hördes otydligare och otydligare sen blev allt bara svart.