Seriöst är det du justin ?

Kapitel 1

Jag stod på flygplatsen och väntade på att någon främling skulle komma. Hon skulle bo i mitt hus i kanske ett år. Jag kunde bara hennes förnamn. Olivia. Mamma hade släpat med mig till flygplatsen för att komma. Jag hade hellre stannat inne med Ryan. Men hon var så säker på att allting skulle bli så bra så. Nu står jag här, och väntar. Mamma vinner alltid över mig. Eller hon måste alltid sluta med att hota mig. Hon hotade mig att inte få träffa Ryan den här gången. Så vad skulle jag gjort egentligen. Jag kollade mig skamset omkring, snacka om att det här var tråkigt. En flygplats.

"Ska det inte bli kul och få som en ny familjemedlem i familjen!!" sa mamma hoppfullt

"Mm" muttrade jag. Mamma verkade tycka om den här tjejen hon har typ pratat om henne i månader nu. Jag har hört mycket "Men hon är så fin, och trevlig och allt sånt där". Jag kollade upp på skylten med landade plan. Planet från Toronto hade precis landat, det måste betyda att hon kommer alldelles snart, eftersom hon skulle mellanlanda i Toronto.

"Jag måste gå på toa, jag kommer alldelles strax jag lovar!" sa mamma hastigt och sprang iväg. Jag suckade och kollade omkring mig. Jag kände någon som knackade på min axel. Jag vände mig hastigt om, och såg världens sötaste tjej framför mig.

"Är du? Chaz Somers?" frågade hon försiktigt. Jag nickade. Hon började le.

"Jag är Olivia, kul och träffas"

"Olivia hej!" skrek min mamma när hon kommit tillbaka. Jag stog där helt stum. Hon var nog den sötaste människan jag någonsin sett. Och hon ska bo i mitt hus. Olivia kollade skumt på mig. Jag kom nu på att jag hade glott på henne hela tiden. Jag vände snabbt blicken. Jag märkte sedan att jag inte var den enda som stod och glodde på henne, jag såg ett antal andra killar runt omkring som gjorde detsamma.

{Olivias Perspektiv}

Chaz verkade en aning blyg. För att han hade inte sagt något.

"Men vi ska nog börja gå till bilen nu" sa Lee och nickade mot Chaz.

"Jag kör" sa Chaz snabbt.

"Vänta? Har du körkort?" sa jag lite chockerat.

"Ja? Jag har precis tagit" sa han helt lugnt

"Ja just det, i Sverige måste man vara arton här måste men bara vare 16 att jag glömde!" sa jag och suckade lite för mig själv. Chaz skrattade lite, och Lee log mot mig.

Chaz körde in till garage uppfarten där det stod en kille i samma ålder. Chaz stannade bilen, och sprang ut till honom. Han viskade nogonting i killens öra. Och båda tittade på mig.

"Det där är Ryan, Chaz bästa kompis." sa Lee och pekade på Ryan. Ja nickade.

"Vi kan hjälpa dig" sa Chaz och började ta en väska.

"Det behövs verkligen inte, jag kan" började jag

"Vi måste få nykomlingen att känna sig hemma" sa den andre killen Ryan och drog upp min andra väska. Okej då, mina väskor väger väldigt mycket så dom får väl skylla sig själva. Lee kom fram till mig.

"Du och Chaz måste dela rum, vi har fått vattenskador i det andra rummet, så jag hoppas det är okej med dig" jag log och nickade. Jag tog min sista väska och gick mot ytterdörren som redan var öppen. Jag gick långsamt in. Jag kände mig riktigt vilsen faktist.

"Trappan upp" sa Ryan som precis fått upp min väska på övervåningen. Jag gick uppför trappen och svängde in till första rummet som Ryan gått in i. Jag kollade mig omkring, Jag förstod att Hockey var någonting som han gillade. Jag såg mig omkring. När jag vände mig mot dörren igen stod Chaz där i dörröppningen. Jag fick fram ett leende.

"Du kanske vill se resten av huset?" började han med något nervöst i rösten.

"Jorå" sa jag och började gå ut från rummet. "Ska inte du med?" frågade jag sedan. Chaz spärrade upp ögonen som om han var förvånad att jag ens frågade. Men han nickade.

{Chaz Perspektiv}

Jag visade nervöst Olivia runt. Jag visste inte riktigt vad man skulle säga till en främling. Ryan hade precis dragit hem för att hans föräldrar ville att han skulle göra något i huset fort.

"Du kanske borde börja packa upp och sånt? Om du vill?" muttrade jag. Hon nickade och försvann in i mitt rum.

Efter en lång stund hade hon inte kommit tillbaka än. Jag var liksom tvungen och se vad hon gjorde. Jag smög in i rummet och såg att hon hade öppnat sin dator.

"Det första du gör är att kolla datorn?" sa jag och började nästan skratta.

"Ja? Det är grymt viktigt." sa hon med allvarlig röst, tills hon brast ut i skratt. "Men nejdå, du kanske skulle vilja visa mig runt lite i den här stan... Klockan är bara fyra så vi hinner innan maten eller hur?" frågade hon fort. Och små log. Jag nickade.

"Kom då" sa jag och började gå ner för trappan. Hon följde efter.

Jag visade henne runt för att hon helst inte ska gå vilse. Sen var jag lite dum och frågade.

"Har du någon pojkvän?" Olivia fnös och skakade på huvudet.

"Tur det" muttrade hon. Jag kollade frågande på henne.

"Vad menar du?" frågade jag. Hon log.

"Jag har haft ett antal, och inget har fungerat bra. Dels för att jag inte varit kär i dom, jag var mest tillsammans med dom för att komma över någon annan.." muttrade hon. "Jag blev kallad player och sånt. Men ingen förstod vad jag höll på med egentligen"

"Vadå har du haft någon du inte kommit över än?" frågade jag lite förvirrat.

"Jag har precis kommit över honom, det tog över två år. Men jag lär aldrig få träffa honom igen, jag kan inte ens efternamnet." muttrade hon och sprakade iväg en sten.

"Vad hette han då?" frågade jag "förnamnet då". Hon tog ett djupt andetag.

"Det är ingen speciell.. Eller det är inget jag vill prata om.." sa hon och pressade ihop sina läppar. Hon gick sedan lite i förväg.

"Förlåt för att jag.. Nämnde det.." mumlade jag. Hon log.

"Det gör inget. Det är förbi nu" sa hon och kollade snett på mig. Hon log fortfarande. Vilket fick mig och le tillbaka. Då började hon fnittra. Hennes fnitter fick mig att börja skratta.

"Vad skrattar du åt?" frågade hon samtidigt som hon började skratta själv. Jag skakade på huvudet.

"Jag vet inte, det var du som började fnittra och då började jag skratta" försvarade jag mig.

"Men sluta skratta jag börjar skratta när andra skrattar!"

"Det var ju ditt fel, du började ju fnittra!" anklagade jag henne. Hon plutade med underläppen.

"Det var inte meningen" sa hon och gjorde hundögonen mot mig. Det enda jag kunde göra som var vettigt ut var att fnysa och vända mig om. Men det gjorde jag inte. Jag kollade kanske till och med på henne som om jag verkligen tyckte synd om henne. Tills båda två brast ut i skratt igen. Jag klarar inte av för lång ögonkontakt, jag börjar skratta på en gång. När båda vi återhämtat oss, blev det en pinsam tystnad.

------

vad tycke ni? (: kommentera och vota för mer