Love is overrated. (Svensk)

Kapitel tre

Lydia slog upp ögonen och gäspade lågt. Det kliade ungefär överallt på henne. Hon suckade och satte sig upp. Solen sken rakt in i rummet, så hon nästam blev bländad. Hon kom inte ihåg mycket från kvällen, än att det var helt hysteriskt. Hon la sig ned och stönade när hon slog in huvudet i något hårt. Hon vände sig om och fick syn på Adrian. Hon svalde och kollade sedan omkring dem. Kläderna var överallt på golvet. Hon fuktade läpparna och drog på sig BHn och klänningen. Trosorna kunde hon inte hitta någonstans. Hon suckade djupt och såg mot Adrian som flinade. 

"Godmorgon", sa han med sin hesa morgonsröst. Lydia log snett och suckade. "Var du vaken när jag bytte om?", sa hon och satte sig i sängen. Adrian slöt sina ögon och nickade. Han skrattade svagt och satte sig sedan upp. Han drog på sina kalsonger och sedan byxorna. Han svalde och såg på Lydia. Hon hade smink över hela ansiktet som var utkletat, men hon var vacker ändå. 

Lydia kollade kvickt på klockan och suckade. "Skolan började för 1h sedan", sa hon och drog handen genom sitt hår, så det skulle bli någon ordning på det. Hon suckade djupt och gick sedan mot dörren. "Ska du dit?", sa Adrian och log snett. Lydia vände sig om och nickade. "Ja, jag måste..", sa hon och bet ihop käkarna. "Jag med", sa Adrian och suckade. "Betygen..", la han sedan till. Lydia nickade och bet sig i underläppen. "Vi ses då", sa hon och gick sedan ut från rummet, sedan ut från huset. 

I SKOLAN

Adrian gick in i skolan och suckade djupt. Han hade missat två klasser redan. Klockan var alltså 11.30. Han svalde och kände blickarna steka på han. Men det var han dock van vid. Hans outfit var ganska slapp. Han hade på sig ett par svarta/gråa jeans och en grå sweatshirt över. Till det hade han vans och hans Ray Ban's. Han drog handen kvickt genom håret och öppnade skåpet. Lektionerna han hade missat var Svenska och MA. Han ryckte på axlarna och smällde igen skåpet. Hans blick vandrade över korridoren då han fick syn på Lydia. 

Lydia gick genom korridoren och gäspade. Hon var alldeles för trött för att gå i skolan. Hon hade på sig ett par svarta höga shorts och en vit croptop. Hennes hår var lockligt och hängde ned på hennes axlar. I håret hade hon sina solglasögon och sina Svarta, vita och ljusrosa Air max. Hon log när hon fick syn på Adrian. Han var så extremt snygg, när han inte ens försökte. Hon svalde och gick sedan mot honom. 

"Tja", sa Adrian kort och såg på henne. Hon var så otroligt vacker. Men han tyckte inte om henne på det sättet, eller? Adrian svalde och knäckte sina fingrar, som han alltid hade gjort. Det var en vana för honom, att knäcka sina fingrar. "Så jävla trött", la han sedan till och gäspade. "Jag har säkert gäspat 100 gånger idag", sa han och skrattade svagt. Lydia nickade och småskrattade. "Ja, fyfan vilken natt", sa hon och suckade. Adrian såg på Lydia och flinade svagt. "Iallafall, vi ses på lektionen?", sa han och omfamnade henne svagt. Lydia nickade och bevarade kramen. "Ja", sa Lydia och andades in hans ljuva doft. 

PÅ LEKTIONEN

Lektionen hade redan börjat. Hon suckade och reste sig från soffan i cafeterian. Hon gick sedan med raka steg till lektionen. Klassrummet var dock inte så långt ifrån cafeterian, så det tog max 30 sekunder. Hon steg in i klassrummet och såg att platsen bredvid Adrian var upptagen. Hon suckade och satte sig sedan bakom Adrian, bredvid Nathaniel. Lydia la ned sina böcker och log fejkat mot läraren som bara stirrade på Lydia. "Förlåt för att jag kom försent?", sa Lydia och gled ned i stolen. Hon kollade sedan på Adrian och suckade djupt.

Lektionen gick extremt långsamt. Det var säkert bara för att hon inte fick sitta bredvid Adrian. Juste, Adrian. Hon vände direkt blicken dit och blev helt kall i kroppen. Tjejen bredvid Adrian hade sin hand på Adrian's insidalår. Hon svalde och såg hur Adrian log mot henne. Lydia bet ihopa käkarna och vände blicken ned till sitt papper. "Fick du syn på det nu?", viskade Nathaniel. Lydia suckade och vände upp blicken till honom. "Dem har höllt på så hela lektionen", sa han och vände blicken till dem. Likaså gjorde Lydia. Nu hade Adrian sin hand på hennes lår. Lydia fuktade sina läppar och knöt nyven. "Är du kär i honom?", sa Nathaniel och såg på Lydia. Frågan slog henne. Var hon kär i Adrian? Lydia vände kvickt blicken till honom. "Nej?", sa hon och svalde. "Det finns inget sådan som att vara 'kär' eller 'kärlek'. Allt är bara bullshit", sa hon och gled ned i stolen. "Vi då?", sa Nathaniel och flyttade sin hand närmre Lydias. "Nathaniel... Det vi hade var inte bullshit..", sa hon kort och la sina händer på sina böcker, så han inte skulle röra dem. "Vad hade vi då?", frågade Nathaniel och vände blicken rakt fram. Lydia såg på Nathaniel och bet sig i underläppen. Nathaniels tydliga kindben hade alltid varit en svaghet för Lydia. "Jag vet inte", sa hon bara och granskade hans ansikte. Hon suckade och reste sig kvickt när klockan ringde. 

Var hon sur på Adrian? Var hon arg på Adrian? Eller var hon kär i Adrian? Alla frågorna dansade genom hennes huvud. Hon suckade djupt och svalde hårt. Känslan hon kände var obeskrivlig. Hon hade ingen känsla.. Allt var bara tomt. Hon gick genom korridoren och rakt fram till sitt skåp. Skolan var slut nu, vilket gjorde så att det kom fram ett litet leende på läpparna. Hon smällde igen skåpet och satte på sin ryggsäck. Hon började sedan gå iväg till utgången. Hon sprang ned för trapporna och helt plösligt gick hon in i någon.

Hon snubblade till och ramlade ned på alla fyra. Hon suckade djupt och slog upp ögonen. Adrian. Han sträckte fram handen och log snett mot Lydia. Lydia sket i handen och reste sig på egen hand. Hon log kort mot honom och samlade ihop sina nycklar och mobil som hade ramlat ned i golvet. Lydia log snabbt och kort igen och gick sedan vidare ut. Hon hörde hur Adrian skrek hennes namn efter henne, men hon fortsatte bara att gå. Adrian sprang efter henne och fick tillslut tag i hennes arm. "Vad är det?", sa han och såg henne djupt in i ögonen. Lydia tog ett djupt andetag och såg på Adrian. "Va? Det är inget?", sa hon och pressade fram ett leende. "Är det något som är fel?", sa Adrian och fuktade sina läppar. Hon är kär i Adrian, det är det som är felet. Hon föll för honom, på sådan kort tid. "Nej, det är verkligen inget", log Lydia och fick tårar i ögonen. Hon snyftade till och tog återigen ett djupt andetag. "Förlåt", sa hon och såg upp på honom. "Lydia..", fick Adrian fram och kramade sedan om henne. Han la sin haka på hennes huvud och höll armarna tätt omkring henne.