Kom igen, Misty!

Kapitel 7 - Ska vi göra det?

Sofia har kommit hem från sjukhuset och de visade sig att hon brutit armen men inte så värst allvarligt, blir gips och vila i några veckor.

"Sofia kan du komma ner till köket och sätta dig ner lite så vi kan prata?" Skriker Linda. Jag går ner för trappan och sätter mig vid köksbordet. "Jag tycker inte det är bra att du rider så galna hästar, de va precis samma med Caramba. Jag vill inte att du skadas mer och de kanske är bättre att fixa någon som kan rida Misty lite bättre eller vad ska man säga" "äh vad menar du?!" "Jag menar att det kanske är dags att sälja henne och kanske ta en paus från ridningen...?" Jag reser mig hastigt upp och kastar iväg stolen. Mamma kollar på mig med häpen blick. "Är du helt galen!? ALDRIG. Tänker inte gå igenom samma som Caramba!!" Jag springer ut till stallet och sätter mig i boxen bredvid Misty och kramar henne. Linda suckar och sms:ar med en tjej på telefonen.

Några veckor efter på en måndag

Klockan är 06.00 och det är måndag morgon. Snön har kommit och de är redan folk som plogar vägen så vi ska kunna ta oss ut. Jag ska till skolan och de är första måndagen utan gips. Jag går ner till köket men äter ingenting för jag har ingen aptit.

Åker till skolan men på bussen tittar jag ut genom fönstret och är ganska deprimerad. Mamma vill fortfarande sälja Misty men det vill inte jag, fast det går inte att tjata emot mamma för hon gör alltid som hon vill. En sorglig låt kommer på i mina hörlurar och jag börjar fälla lite tårar. 

Första lektionen är hemkunskap och jag är väldigt nedstämd. Jag brukar vara den glada tjejen som alltid är på gott humör och lite busig så mina klasskamrater märker att något är fel. När lektionen är slut står jag och tjejerna vid skåpen och jag säger ingenting bara kollar ner i min mobil och lyssnar på sorgliga låtar. Plötsligt kommer Matilda fram till mig och frågar "Hur är det?" Jag får fram ett litet "Bra" och fake ler så hon inte ska tro att jag mår dåligt. Hon ser såklart att de inte stämmer. Hon kramar mig  och säger "Jag finns här om du vill prata, de vet du?" då brister jag ut i tårar och alla flockas runt mig. Jag är absolut inte den som gråter och speciellt inte framför andra. Jag bara gråter och gråter. Rebecca kramar mig och säger att jag kan åka hem, hon berättar för fröken att jag åkte hem.

Jag springer hem gråtandes och precis då ser jag att en bil med släp åker ifrån gården och mamma håller på att gå in i huset igen. Jag skriker och kastar mig framför bilen. Mamma vänder sig då om och kollar vad som händer. Jag öppnar släpet och ser Misty där inne. Jag ska precis ta ett kliv in så kommer mamma och Lars och håller fast mig, stänger släpet och bilen med Misty åker. Jag skriker, slåss, sparkas och gråter. Det ser jag även att mamma också börjar göra för hon inser nu vad hon gjort. "Vad fan håller du på med!!" skriker jag. "Det är bäst såhär Sofia, iallafall ett litet tag!". Lars släpper mig och jag rusar direkt in och packar mina kläder. Mamma hinner inte ens ut igen förrän jag kommit ut igen och springer iväg ut, lång, lång, långt bort.......