Våldtagen

En hand för munnen.

Jag försökte skrika. Tro mig, jag försökte verkligen. Jag skrek efter min vän som var längre bort med de andra killarna. En utav killarna satte sin hand framför min mun. Ingen kunde nu höra mig. Den kvällen blev jag våldtagen. Jag hittades senare på kvällen utav min vän "Lina" under en skåpbil utan kläder på.
Den paniken jag kände, känner jag varje gång jag inte har kontroll över situationer. Det har  gått snart fyra år och jag kommer aldrig bli den person jag var innan allt det här hände. Det som hände mig den där kalla sommarkvällen 2014, har förändrat mitt liv. Jag kommer aldrig bli den glada person jag var innan detta hände. Jag vet att det inte är mitt fel, men jag kommer alltid att undra varför i helvete jag var tvungen att vara på den platsen just den dagen. Från att våldtäkten ägde rum och två år framåt är allt en stor suddig klump. Jag upptäckte droger och använde sex som ett sätt att få bekräftelse. Blev upphämtad av polis då jag lagt mig på bilvägen och skrikit att jag velat dö. Intagen på förhör då jag skrikit att jag blivit våldtagen, vilket jag sedan förnekade då jag var rädd. Rädd för de som gjort detta mot mig. Rädd att folk inte skulle tro på mig. 2017 valde jag att berätta för min mamma vad jag blivit utsatt för. Jag är stolt över att ha sagt något men ångrar grovt att jag inte sa som det var tidigare.

Började skriva denna "berättelse" i augusti 2014 någon månad efter att det jag blivit utsatt för ägt rum. Mer än tre år har det tagit mig att äntligen skriva klart detta och försöka gå vidare.

Jag ber dig som läser detta. Om du känner någon som har blivit utsatt för sexuellt våld, eller om du själv blivit utsatt, anmäl. För ett nej är ett nej, oavsett om det handlar om ett tafsande eller fingrar som enligt dig varit på fel ställe.