Den sista natten på året ~ Den första första sol uppgången på året. (Avslutad)

När började mitt liv bara handla om dig?

Klockan är 21:53. Det är den sista natten på året. Jag heter Alice persson . Jag är 17 år. Mina föräldrar är ute och festar och gör alla de där andra meningslösa sakerna man gör på nyår och jag sitter här....och tänker på dig. Det är därför som jag skriver de här breven till dig...eller ja det kanske är mer för min skull. Du kommer nog aldrig att få se de här breven ändå. Vi gjorde slut för 2, veckor 12 timmar och 32 minuter sen. I början grät jag - Vet du att man kan gråta så mycket att det svider både i ögonen och på kinderna. Tårarna blir som syra efter ett tag. De borrar sig in i huden - sen så grät jag lite till och sen så försökte jag tänka ut hur jag skulle få tillbaka dig. Men jag vågade inte såklart. Jag vågade inte säga ett enda ord till dig förutom ett simpelt "Hej" i korridorerna och det sa jag bara som svar om du sa "Hej". "Hej"....."Hej"......ordet "Hej" har ingen som helst betydelse. Det är bara en artighets fras som du säger till en lärare i korridoren som du fått ögonkontakt med, fast du inte kommer ihåg namnet på hen. Säger du det till en nära vän så brukar man åtminstone lägga till en kram på det. "Hej" plus en kram. Hur skulle du reagera om jag vågade mig till att krama dig? Är det ens tillåtet för mig att göra det längre?
Ibland så tror jag att det också bara kan vara ett sätt att säga "jag är här, se mig," och så bekräftar man att man sett personen genom att säga samma fras tillbaks. Hur kunde "Jag kommer alltid att älska dig och vi kommer alltid vara tillsammans" helt plötsligt bara förvandlas till "Hej". Kommer du ens ihåg mig längre. Har du redan gått vidare eller sitter du också helt ensam i din lägenhet med din mobil och scrollar och tänker på mig. Kollar du också på exakt samma bild av oss som jag. Jag skulle kunna ringa och säga alla de sakerna som jag velat säga under de här 2 veckorna, alla de där sakerna som aldrig blev sagda, alla frågorna som aldrig blev ställda , men självklart så vågar jag inte det. FAN för min blyghet. Jag har alltid varit så. Men för att vara helt ärlig så skulle jag inte ens kunna få ner vad jag känner för dig på papper, eller i ett sms för den delen. Det skulle inte få plats på en mobilskärm eller på ett papper och du vet att jag aldrig har varit speciellt bra på att formulera mig. Men du förstod mig ändå. Du förstod mig bäst av alla. Men jag antar att de flesta i ett bra förhållande känner så.

Precis bredvid bilden på dig och mig på Barney's i kamerarullen är en bild på Alice (alltså inte jag...jag sitter inte här och pratar om mig själv i tredjeperson). Alice är en av mina bästa kompisar (vi har 5 Alice i min klass, det är nackdelen med att ha ett väldigt alldagligt namn). Ja, jag har ju faktist kompisar. Även om de flesta inte skulle tro det. De flesta skulle nog beskriva mig som en "loner" eller "ensam varg". Du visste ju att jag hade vänner, även om jag umgicks mest med dig. Jag kan tänka mig att många blir närmare sina bästa vänner när de gör slut med sina pojkvänner. I alla de där Amerikanska Tv serierna så sitter alltid den hjärtekrossade-tjejen med sin prefekt blonda bästa kompis och tröst äter glass framför en "gråt film". Men jag var inte så. Jag drog mig undan och har inte pratat med de sen du....ja, sen du lämnade mig. Jag försökte väll att umgås som vanligt i början. Men jag insåg liksom att inget är kul utan dig och de har inga pojkvänner eller partners av något slag. Så de förstod inte riktigt heller. De tycker väll att jag borde ha kommit över dig vid det här laget. Men det spelar ingen roll. Jag behöver inte de egentligen....

På bilden så håller Alice iallafall i ett plakat och vi står i centrum utanför kommunhuset. Vi ville demonstrera för att skolan hade så sjukt dåliga toaletter, inte kunde köpa nytt material till slöjden, hade dålig skolmat osv. Helt enkelt att skolan var kass och pank. Alla tyckte ju redan att vi var skumma och vi ville säga vad vi tyckte och försöka göra skillnad (vi har trots allt yttrande frihet i Sverige), så vi tänkte: varför inte! Vi satt hemma hos Alice - jag, Alva, Tova, Lotta och hon - och skrev slag ord och klistrade ihop våra egna plakat. Det var kul och det var ännu roligare att stå utanför kommunhuset och ropa slagrop och hålla upp plakat, jag vet inte egentligen om man för lov att demonstrera utan tillstånd, men vi var få och det var nog ingen som brydde sig tillräckligt för att säga till oss). Alva hade med sig sin pappas megafon. Hon stod på en sten (så att hon skulle synas) och ropade i megafonen för att "nå ut till folket" eller "tala till folket", vi andra höll upp våra plakat och försökte se seriösa ut, fast vi skrattade mest. Folk gick förbi och gav oss blickar. Men det tyckte vi bara var ännu roligare. Vi var vår gymnasieskolas utstötta, eller kanske till och med hela ortens, och vi hade ingenting att förlora. Det var nog den enda bra dagen under den månaden. För du och jag bråkade bara hela tiden då....

Om man bläddrar till första bilden från 2017 i min kamerarulle, så finns det en bild på världens vackraste, sötaste och mysigaste labrador. 2017 var sista året vid hade henne. Hon fick cancer och vi avlivade henne lite drygt en månad efter att det fotot togs. Det gör fortfarande ont. Men det värsta är att jag är rädd att jag en dag kommer att glömma henne. Elsa har alltid funnits där för mig sen vi skaffade när jag var 6 år. Ingen ville ha henne, men jag visste alltid att det var något speciellt med henne. Så när vi stod där i djuraffären - och jag fick välja vilken jag ville - så pekade jag på henne så fort hon fångat min blick. Alla andra små flickor ville ha en chihuahua som kunde få plats i en handväska. Men jag ville ha henne. Jag är rädd att jag en dag kommer att bli så uppslukad av mitt liv, barn och framtids planer, att jag kommer att glömma hur mycket hon verkligen betyder för mig och hur hon praktiskt taget hjälpte till att uppfostra mig. Hon lärde mig om lojalitet på ett sätt som ingen annan i mitt liv gjort. Jag älskar henne. Jag var otröstlig när hon avlivades. Men ändå på något sätt så fick du mig att förstå att livet går vidare och att jag skulle ta mig igenom det och det gjorde jag ju också, tack vare dig.
Fan....allt i mitt liv handlar bara om dig. Vilka bilder jag än kollar på så kommer de på något sätt att leda tillbaka till dig i slut ändan.
När började mitt liv bara handla om dig egentligen....?