Wendigos (Svenska)

En ovanligt tråkig dag

Jag såg på henne medan irritation fyllde mitt huvud. Hennes skrikiga röst gav mig huvudvärk vilket förstörde min dag ännu mer. Olivia var en person som tvunget försökte styra mig, vilket jag inte förstod, hur kan hon vilja att jag ska förbättra mig? Då hade jag blivit en gud.

"Kan du snälla vara tyst" avbröt jag henne med en ton som sa att hon var dryg. Hon såg på mig med höjda ögonbryn, som om hon aldrig trott att jag skulle kunna avbryta henne. Hon kan väl ändå inte trott att hon var intressant. Vi stod utanför en park, ett kvarter från mitt hem. Mina ben kliade av förväntan inför att gå hem och Olivia borde ha respekt för att hon orkade stå kvar här och prata med mig.

"Jag frågade om du ville komma hem till mig", sa hon långsamt, hon trodde antagligen att jag  var trög.

"Det räckte tydligen med en mening och nej" svarade jag henne med ett leende och vände på klacken.

Jag hade gått ett antal steg innan jag hörde henne gå. Vad dagen plötsligt blev bra.

Väl hemma, satt jag på min säng inne i mitt rum med ett leende på läpparna. Det var svårt att hitta någon latare än mig. Fast är det konstigt att jag är stolt över det? Jag såg på min spegel, tvärs över rummet, studerade mig själv och gav min spegelbild en min av rädsla. Plötsligt stod min mamma i dörröppningen, såg att jag tittade på mig själv och höjde på ögonbrynen.

"Jag kan inte låta bli att se på en sådan extremt snygg person" svarade jag på hennes blick med en axelryckning. Hon såg på mig med en spelad förvirrad blick.

"Jag minns inte att jag tappade dig när du var liten", sa hon och vände sig om och gick.

Jag såg på punkten hon nyss varit på och gjorde sedan en ledsen min åt mig själv i spegeln. Jag lade mig ner på sängen och stängde ögonen, försökte föreställa mig hur mitt rum såg ut. Svarta väggar, ett normal stort fyrkantigt rum, spegeln mitt emot min säng, bredvid spegeln stod ett vitt skrivbord och framför mina fötter stod en bokhylla. Efter ett tag kände jag hur mitt medvetande stängdes ner för sömn.

När jag vaknade reste jag mig upp och gick ut ur rummet, nerför trappan till köket. Min mamma stod där och lagade mat.

"Jag går ut på en promenad", sa jag till henne och gick sedan ut genom köksdörren. Vinden drog i mitt hår när jag kom ut, temperaturen hade sjunkit kraftigt och jag frös. Mörkret hade kommit och maskerade de omgivande formerna. Jag gick igenom min trädgård, fram till skogen som omgav den. En nästan igenväxt stig löpte igenom skogen och jag kunde den utan och innantill. Vilket var konstigt, jag hade aldrig varit bra på att komma ihåg saker. Jag gick i en raskt takt, visslandes på en melodi i mitt huvud. Trädtopparna vajade fram och tillbaka, enstaka ugglor hoade. Framför mig såg jag fem silhuetter. Jag rynkade på pannan, det brukade bara vara jag som gick här. Jag fortsatte gå men saktade ner, jag ville inte gå ifatt dem, tänk om dem lockade med godis? Det hade varit svårt att motstå. Vinden förde med bråkstaka ord från deras konversation. De pratade ett främmande språk, ett språk jag aldrig hört förut. Det var ett vackert språk, lika vackert som franska. Beroende på de delar av deras konversation jag kunde höra, verkade det precis som om dem var frustrerade och nästan rädda. Varför?

Jag började gå snabbare, i hopp om att komma närmre. Jag ville se hur dem såg ut. De var kanske knarklangare eller gangsters. Det hade varit coolt. Fast vid närmare eftertanke så avgör mina handlingar min unga död, om man följer reglerna i skräckfilmer. Och jag måste säga, det verkar inte roligt att dö. Framför mig stannade dem i en bredare del av stigen och i min chock höll jag nästan på att trilla omkull. Jag gick ifrån stigen, in i skogen, noga med att inte göra något ljud ifrån mig. De fortsatte samtala med varandra och såg inte ens åt mitt håll. När jag var på ett respektabelt avstånd satte jag mig ner och spionerade. De var längre och större än normalt. De hade tjocka kläder på sig men man kunde se deras onaturligt bleka vita hy på deras ansikten, det såg ut som om den skulle gå i sönder, den såg för tajt ut, man kunde till och med se benen under dennes ansikte. De svalt. Jag såg inte vilket kön dem hade, de såg inte ut som någon människa jag någonsin sett. Men när jag såg deras ögon blev jag iskall. Det såg ut som om det rann blod ut ur dem och deras iris såg genomskinlig ut. En av dem tog ut en underlig maskin. Den var lika stor som en knuten hand. Den var gjord av glas och inuti fanns, vad som såg ut som en snöflinga av glas. Han tryckte på en knapp och maskinen började utstråla ett vitt ljus. Något började snurra runt inuti den. När jag drog blicken ifrån maskinen såg jag hur en av de röda ögonen såg in i mina. Sen blev allt vitt.