Rewind

- 2 -

Jag vaknar upp av min irriterande väckarklocka. Med ett stön gick jag upp ur min enkla lilla säng. Klockan är fem på morgonen och jag är inte alls trött. Jag antar väll att jag är en morgonmänniska.

Med en gäspning kliver jag ur sängen. Jag går ut ur mitt rum för att sedan gå till toaletten.

Sakta, smyger jag till toaletten. Jag puttar till toalettdörren och sakta glider den upp. Jag går in till toaletten och ställer mig framför den smutsiga spegeln.

Framför mig ser jag en tjej med svart hår och havsblåa ögon. Innan jag dödade min syster, Fiona så brukade alla ge mig komplimanger. Den komplimangen jag fick mest var "åh, vackra du. Vilken naturlig skönhet! ". Det var ju sant, att det är naturligt. Jag använder inget smink eller några skönhetsprodukter. Det är liksom bara för mycket, tycker jag. Jag har alltid haft mitt naturliga, svarta vågiga hår. Jag brukar aldrig locka det eller platta det eller vad tjejer gör nuförtiden. Och mitt ansikte gör jag inget med heller, jag har bara mina naturliga starkt röda läppar. Det speciella med mitt utseende är nog mina havsblåa ögon. De har en så stark färg och förtrollar personen som ser in i mina ögon, har jag hört min mamma säga. Och min stil? Den är ganska annorlunda. Jag gillar mest gammaldagsiga kläder. Beiga, vita, bruna och vinröda kläder är nog mest jag.

Jag slutar dagdrömma och kollar på kläderna jag har över min arm. De består av en vit klänning som når ner till knäna, en brun pälsjacka, vinröda tunna leggings och ett vinrött hårsmycke med små pärlor, blommor och fjädrar.

✾

Jag smyger fram till mitt rum för att inte väcka mina föräldrar eftersom de nästan inte alls får någon sömn på nätterna efter det som hände Fiona och det minsta jag kan göra är att försöka att inte väcka de. Jag öppnar dörren till mitt rum och går in. Mitt rum består bara av en enkel träsäng med vita lakan, en liten garderob, ett skrivbord med några böcker och bilder på, en liten myshörna som består av några få kuddar som jag har sytt själv och sedan ett litet fönster, och på fönsterbrädan så finns det en liten kaktus som jag har fått av Fiona.

✾

Jag tar min omoderna knappmobil och lägger den i min ficka. Den kan man verkligen inte göra så mycket med. Den har ett fåtal klassiska gamla spel och så kan man ringa med den. Vem bryr sig egentligen? Bara man kan ringa med den så räcker det.

Nu är jag redo för min första skoldag. Jag ska börja på en ny skola och det känns väll sådär. Jag blev tvungen att byta skola på grund av allt hat jag fick på min förra.

Jag hoppas att det går bättre för mig här, på denna skolan.

Jag smyger till ytterdörren och precis när jag ska gå så hör jag en röst.

"Maayyii," det var min 3-åriga syster Chloe. Eftersom det var svårt för henne att säga MK så sa hon Mary istället, fast på hennes konstiga sätt. Hon är ju förstås liten, så det är väll inte så konstigt. "Ja, Chloe?", svarade jag. "Gjåå inte."

Hon var ju för gullig. Med hennes brund-blonda hår och sina mörka ögon. "Jag ska bara till skolan, jag kommer tillbaka sen," sa jag. "Jag lovar."

Hon log belåtet och kramade om mitt ena ben. Jag skrattade svagt och lyfte upp henne. Jag kittlade henne lite och sedan satte ner henne på golvet. Med klumpiga steg gick hon till mammas och pappas rum och det var då jag tog min väska och gick ut.

✾

Jag gick med snabba steg mot bussstationen. Jag försökte att inte synas men jag misslyckades. Allas blickar fördes mot mig. Alla gav mig konstiga blickar och det var som att de trodde att de kunde döda mig med sina blickar. Jag fortsatte gå, ännu snabbare.

När jag äntligen var framme vid bussstationen så satte jag mig på en bänk. Bussen kommer om 4 minuter.

Bussen var framme och jag klev på och satte mig längst bak. Hela bussresan satt jag och kollade ut genom fönstret.

När bussen var framme så klev jag av och såg mig omkring. En stor röd byggnad. Detta är min skola. Min nya skola. De stora dörrarna var öppna och det kryllade av elever. Elever som satt och pratade, skrattade, nördade ihjäl sina mobiler och några som bara satt och gjorde ingenting.

Jag tar ett djupt andetag och går in genom de stora dörrarna. Allas blickar förs mot mig och det blir knäpptyst. Jag går långsamt mot rektorns kontor för att få informations-papper och så vidare. Alla fortsätter stirra. Deras blickar bränner i ryggen och så börjar viskandet. Jag hör saker som

"Det är hon!"

" Men hallå, du vet det är hon som dödade sin syster."

"Herregud, vilken hjärtlös människa."

De där orden sved, även om jag var vad vid att höra de. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag kämpade för att inte börja gråta just nu, framför alla.

Precis när jag är framme vid rektorns kontor så står plötsligt ett bekant ansikte framför mig.

Åh herregud. Varför just hon av alla i hela världen?

"D-d-diana?", stammar jag fram.

"Så, vi möts igen, Mary Katherine", sa hon med ett äckligt hånfullt leende.

Igen, varför just hon av alla i hela världen?

✾

A/N: SÅDÄR, VAD TYCKER NI?

Jag vet, det tog evigheter att skriva detta kapitlet, menmen.

Kapitlet blev inte så händelserikt, jag vet, men det kommer bli bättre. Hoppas jag. ._.

Om ni tyckte om kapitlet så kan ni väll rösta, kommentera eller kanske följa mig? Och om ni inte tyckte om kapitlet så kan ni göra det ändå, tihihi c:

Nejmen, jag skojade bara. Gör vad ni vill.

LOVE YOU MY FLUFFY UNICORNS!! :') xx