Rewind

- 4 -

Jag visste inte vart jag gick, jag bara fortsatte gå. Jag kollade omkring mig. Jag var i mitten av en hage, full med kossor, hästar och får. Det var väldigt fint här. Jag har alltid drömt om att få bo på landet, det verkade så mysigt och spännande.

Vänta lite .. får man ens vara här?

Jag kollade runt omkring mig igen. Jag såg en skymt av något, eller snarare någon - bakom några träd.

"Hallå, är någon där?", ropade jag.

Inget svar.

Figuren som jag såg kom närmare och närmare, och jag började nästan bli lite rädd. Tänk om det är någon gammal bonde som är arg för att jag är här?

Figuren kom närmare och äntligen så kunde jag se att det inte är någon arg gammal bonde, utan det är bara en tjej som ser ut att vara i min ålder som sitter på en vit-brun häst. Hon hade blondt långt hår och blåa ögon. Hon hade på sig en ärmlös rosa tröja, ett par blåa jeans, en "cowboy"-hatt och ett par bruna läder boots. Hon var vacker.

Jag var nästan lite avundsjuk på hennes långa fina hår. Hon gick av hästen och gick mot mig.

"Jag skrämde dig, huh?", sa hon.

"Ja, lite", sa jag. "Jag trodde att du var en arg gammal bonde."

Båda två skrattade.

"Jag kommer inte skälla ut dig för att du är här eller nåt", skrattade hon.

Det blev tyst en stund.

"Förresten," började hon och sträckte ut handen.

"Skyler."

"Fint namn", sa jag. "Tack", sa Skyler.

Hon gav mig en blick som betydde att hon väntade på att jag skulle säga mitt namn. Hon fortsatte sträcka ut handen.

"Oh, ehm", började jag. "Mary Katherine, men du kan kalla mig för MK."

Hon väntade på att jag skulle ta och skaka hennes hand, men det gjorde jag inte. Hon gav upp och tog ner sin hand igen.

"Mhm, väldigt .. vackert namn", sa Skyler.

"Eh, tack så mycket", sa jag.

Varför måste jag vara så pinsam? Inte undra varför jag inte har några vänner, förutom Becca, min bästavän.

Det var väldigt längesen jag och Becca pratade och jag vet inte om hon ens vill vara min vän längre. Hon har såklart också fått hat på grund av att hon är vän med mig, därför vet jag inte ..

"Så, vad gör du här ute såhär dags?", frågade hon och log.

"Jo, ehm..''', stammade jag. Ska jag berätta sanningen eller ska jag hitta på en lögn? Hm .. Jag tar det andra alternativet.

"Jag typ, eh, är sjuk så jag är typ inte skolan?", sa jag och det lät mer som en fråga.

"Jaha", sa hon och kollade misstänktsamt på mig. "Du var inte så bra på att ljuga, men du behöver inte berätta."

Hon skrattade och jag suckade. Hennes skratt dog ut när hon kollade på något. Jo, ner på min handled. Jag hade väldigt många ärr på armen och det såg förskäckligt ut.

"Varför?", sa hon och fällde en tår.

Wow, hon var ju väldig känslig. Eller kanske inte, men varför grät hon?

"Ja du, mitt liv suger helt enkelt", sa jag och såg på henne.

Herregud, hon grät floder. Varför? Hon kanske har fobi för ärr eller nåt, vad vet jag?