Klonkriget

Robin

Dejvan och AB var framme vid kvateret. Det värkade vara övergivet.
- Tyst, viskade AB.
- För tyst, viskade Dejvan tillbaka.
De fortsatte fram. Lysnade noga efter skottlossning.
- Bra gjort AB, du tog oss till fel kvater, sa Dejvan argt.
- Va. Nä, vi är rätt. Jag är säker på det, sa AB.
- AB. Det bor ingen här. Vi är i fel kvater, sa Dejvan.
- DU VET INTE SJÄLV VAR VI ÄR. JAG VET ATT JAG SATTE RÄTT KOORDINATER, skrek AB argt.
- DET FINNS INGEN HÄR. Kom, vi går he...
AB tystnar Dejvan.
- Sh... jag hör fotsteg, viskade AB.
En man går förbi några meter bort. Han laddar en pistol.
- HEY, VAD GÖR DU, skrek AB till manen.
När manen såg dom började han springa och skrek samtidigt: NI TAR MIG INTE LEVANDEEEEE.
- Efter han, sa Dejvan till AB.
- Du tar vänster, jag tar höger, sa AB och sprang iväg.
Samtidigt som AB sprang tänkte han: Varför är vi och galningen de ända här?

Dejvan fick en glint av galningens ben.
- STOPP I LAGENS NAMN, skrek Dejvan.
- TA MIG OM DU KAAAN, sa galningen  och skrattade.
Dejvan tänkte på att fånga galningen så att han sprang rakt in i AB. De föll på marken.
- VAD GÖR DU, skrek AB argt.
- Vad gör DU, sa Dejvan argt. De hörde skratt.
- HAHAHA. Nu har jag er precis var jag vill ha er, sa galningen och skrattar. Han riktar pistolen mot soldaterna.
- VÄNTA, sa Dejvan.
- VAD ÄR DET, skrek galningen irriterad.
- Jag undrar bara varför stället är övergivet, frågade Dejvan.
- Sha, när jag sköt skottlossning i kvateret blev alla så rädda att de övergav Såningsvägen, svarade galningen.
- Tack, sa Dejvan.
- Nog med snacket, nu ska ni dö. Förresten mitt namn är Robin, sa galningen innan han sköt Dejvan och AB.

[Slut på kapitel 2]