•• Sarahs perspektiv ••
Jag packar det sista jag ska ha med mig i den lilla väskan och låter blicken vandra över det tomma rummet.
En kall hand landar plötsligt på min axel och jag vänder mig hastigt om. Bakom mig står Oscar med ett snett leende på läpparna.
"Hur är det?" Frågar han. Tårarna försöker tränga sig fram igenom tårkanalerna och jag kämpar för att hålla dem inne. "Sådär," säger jag med en skakig röst. Oscars armar omfamnar mig i en kram. "Jag kommer att sakna dig syrran," säger han och då brister det för mig. Tårarna som jag har försökt hålla inne, rinner nu ostoppbart ner för mina kinder.
"Jag kommer att sakna dig med Oscar," säger jag och trycker mitt ansikte mot hans bröst. Han pussar mig lätt på pannan.
"Sarah kom ner, vi ska åka nu!" Ropar mamma nerifrån. Oscars grepp runt min kropp lossnar. "Jag vill inte åka, jag vill inte lämna er," säger jag och skakar kraftigt på huvudet. Oscar torkar bort mina tårar från kinderna.
"Vi vill inte lämna dig heller..," säger han men blir avbruten utav mammas röst. "Sarah, kom nu då!". Jag suckar djup och börjar långsamt gå ut ur rummet med Oscar hack i häl. Väl nere står pappa och mamma i hallen och diskuterar om något ohörbart. Att de gick från att vara som ny kära varje gång de såg på varandra till att skilja sig på så kort tid, är svårt för mig att förstå.
Jag går fram till pappa och kramar om honom hårt. Han kramar tillbaka och pussar mig på hjässan. "Sarah, jag kommer att sakna dig så mycket," säger han och jag hör hur han sväljer bort gråten. "Jag kommer att sakna dig mer," säger jag och tårarna som slutat rinna för en stund, rinner återigen ner för mina, redan våta kinder.
Jag släpper taget om honom och torkar bort mina tårar. "Hejdå," säger jag tyst, knapp hörbart. "Hejdå, jag älskar dig," säger han och kramar om mig snabbt innan jag vänder mig mot Oscar en sista gång. Han sträcker ut sina armar mot mig och kramar om mig en till gång. Jag mimar ett hejdå mot hans axel och får ett lågt hejdå tillbaka.
Jag krånglar mig ofrivilligt ur hans grepp och trampar på mig mina neon gula joggingskor. Mamma går fram till Oscar och kramar om honom. "Min älskade lilla Oscar," säger hon och sträcker sin hand över hans kind. "Hejdå," säger hon och börjar gå ut men stannar i dörröppningen. "Hejdå då," säger hon snabbt och nickar mot pappa som säger ett lika snabbt hejdå tillbaka.
Jag säger ett sista hejdå till dem båda och går sedan ut med tunga, sorgsna steg. Jag vill inte flytta igen. Jag vill inte byta skola igen. Jag vill inte skaffa nya vänner. Jag vill bara stanna kvar här. Varför flyttade vi inte bara till ett annat område i Stockholm? Varför var vi tvungna att flytta rakt över landet till västkusten?
"Sarah!" Ropar en väl igenkänd röst högt och fotsteg hörs från min högra sida. Jag vänder mig ditåt och får syn på killen jag kommer att sakna mest utav alla, Felix. Den finaste killen jag någonsin sett. Killen som jag först trodde var omöjlig att få. Killen som mitt hjärta tillhör.
Längre hinner jag inte tänka innan Felix armar är runt mig. Jag kramar tillbaka hårt och tårarna börjar sakta rinna igen. Små snyftningar hörs från Felix. "Du får inte åka Sarah, jag behöver dig här," säger han skakigt. "Jag vill inte åka, jag vill stanna här med dig," säger jag med en minst lika skakig röst.
"Sarah..," hör jag mamma säga otåligt. "Mia, låt dem," säger pappa tyst och lugnt.
Vi kramas länge i tystnad, en behaglig tystnad och inte en pinsam, innan Felix släpper taget och torkar bort sina tårar. "Jag älskar dig," säger han och stryker tummen över min kind. "Jag älskar dig också,". Han lutar sig framåt och kysser mig mjukt på läpparna. Mina händer lägger sig vid hans nacke och han placerar sina händer vid min midja.
Jag släpper sakta ifrån kyssen och kollar in i Felix ögon. "Hejdå," säger jag och torkar tårarna som bara blir fler och fler. "Hejdå," säger han och släpper greppet om min midja.
Jag går sakta bort mot bilen och öppnar dörren till framsätet. Mamma har redan satt sig i bilen och trummar stressat på ratten. Jag vinkar sorgset till pappa, Oscar och Felix innan jag också sätter mig i bilen och stänger dörren. Mamma startar bilen och kör sakta iväg. Mina tårar rinner ner för kinderna när jag ser att killarna sakta försvinner ur mitt synfält.
"Gumman, du kommer att träffa dem igen," säger mamma och stryker sin hand över mitt lår. "Men jag vill inte åka ifrån dem," säger jag och försöker att svälja bort gråten.