Det som inte borde få hända

1

OBS! den här novellen har seriöst våldsamma delar i sig så om du är kännslig vänd genast om.

Jag drog borsten igenom mitt blonda hår. Jag drog den en gång till. Flera tag med borsten. Det var en sådan dag när mitt hår inte ville samarbeta med mig. Jag sminkade mig snabbt. Bara puder och mascara. Jag klädde på mig mina minishorts och min vita favorit tröja, den doftade svagt till min favoritparfym. Jag bäddade min säng slarvigt, drog borsten snabbt igenom håret igen, tog min skolväska och gick ner till nedre våningen. Mamma sov fortfarande. Hon hade stressat mycket sedan hon och Krister hade skilt sig. Jag öppnade kylskåpet. Jag var inte så hungrig så jag tog en jordgubbsyoghurt. Jag gick ut i tamburen satte på mig mina skor. Jag öppnade dörren, tyst så mamma inte skulle vakna.

Jag stod på busshållplatsen exakt tjugo över sju. Mina morgnar var alltid så tråkiga.

När bussen var framme gick jag med raska steg in i den stora skolbyggnaden. Jag hatade att vara i skolan utan Milla. Jag hatade att jag var så blyg, att jag inte hade en enda vän. Men mest av allt hatade jag alla blickar. Milla var min bästa vän. Vi hade alltid varit bästa vänner. Tills hon försvann. Ingen hade förstått vart hon hade försvunnit, inte heller jag. Om hon skulle ha rymt iväg skulle hon berättat för mig. Men hon var ingen sådan person som rymmer iväg. Ungefär en vecka senare hade man hittat hennes kropp i skogen. Vi fick veta att hon hade haft svåra skador när hon dog. Efter hennes död hade jag saknat henne så mycket att mitt huvud ville explodera. Men jag hade på något sätt stått ut en rätt lång tid.

Skolan var den vanliga, tråkiga. Jag väntade på att skolan skulle ta slut. Jag orkade inte räkna matematik som jag inte förstod.

På vägen ut ur skolan såg jag en stor man. Han hade ljust lite yvigt hår, en svart t-skjorta och jeans. Det kändes som om han stirrade på mig. Jag såg åt ett annat håll. Jag vände mig bort från honom. Mer kommer jag inte ihåg.

Jag vaknar i en främmande bil med svarta lädersitsar. Det värker i mitt huvud. Jag försöker känna med handen varifrån värken kommer. Något fuktigt och klibbigt träffar min hand. Jag sträcker den framför mitt ansikte för att se vad det är. Blod. Jag försöker bedöma vilken tid på dygnet det är, men fönstren är täppta med svart. Bredvid mig ligger en flicka med brunt hår och gröna ögon. Jag känner igen henne. Hon går i samma klass som jag.

"Emelie" säger jag försiktigt och skakar om henne lätt. Ingenting händer, hon bara ligger med slutna ögon

"Emelie" fräser jag i hennes öra. Hon stönar till svar. Lite blod rinner ner för hennes panna. Försiktigt linkar jag av hennes bolero och knyter den runt hennes huvud, för att förhindra blodförlusten. Jag undrar hur mycket blod jag själv har missat. Det tar en tid för mig att inse allvaret. Vi är kidnappade. Paniken och rädslan började krypa upp för ryggraden.

"Emelie, vakna!" säger jag så högt jag vågar och sparkar till henne i benet. Efter några försök till slår hon försiktigt upp ögonen. Hon ser på mig med oroliga ögon. Jag sätter fingret framför munnen, för att hon ska förstå att vara tyst. Som tur finns det ett tjockt svart glas mellan chauffören och oss, för Emelie jämrar sig högt när hon försöker sätta upp sig. Jag skakar försiktigt på huvudet som ett nej, sätt dig inte upp, de kan se oss, men Emelie fortsätter klamra sig uppåt. Hon jämrar eller stönar efter varje rörelse hon tar. Paniken fortsätter att växa inom mig. Men dum som Emelie är börjar hon skrika och slå på det mörka glaset. Jag klämmer ihop ögonen och hoppas att glaset är så tjockt att ingen hör henne. Snart tröttnar hon och blir tyst. Allt är tyst förutom bilen som susar fram mot en okänd plats.

Emelie drar efter andan och fortsätter skrika och bulta på glaset. Jag vill skrika till henne att de inte kommer släppa ut oss och det bara är dumt och onödigt att härja. Av alla flickor i vår skola skulle jag inte kidnappat mig, men isynnerhet inte henne. Jag hör att bilen kör undan från vägen som vi just åkte på, saktar in och bilen stannar. Jag stelnar till. De hörde Emelies skrik och kommer nu att straffa oss. Jag klämmer ihop ögonen och låsas sova.

Jag hör bildörrar som öppnas. Jag känner hur Emelie slappnar av, hon tror förstås att de kommer släppa ut oss. När dörren närmast Emelie öppnas hör jag att hon pustar ut, lättnat. Tills jag hör ett isande skrik som fick blodet att isa. Det är Emelie som skriker. Jag hör att de slår henne. Jag vill öppna ögonen och se vad som händer, jag vill hjälpa henne men jag vågar inte. Jag hör dem tala, men hoppas att de inte talar om vad de ska göra med mig. Ena skakar om mig, men jag rör mig inte. Jag hoppas att de tror att jag fortfarande är avsvimmad .

För en stund kommer tanken att rymma, men jag är stel av rädsla. Förresten har jag ingen aning var vi är. Jag hör dem smälla igen dörren och starta bilen.

Det tar en tid för mig att öppna ögonen. Stel av sträck slår jag upp dem. Emelie lutar livlöst mot fönstret. Jag lutar mig fram och känner på hennes puls. Den är väldigt svag. Jag ångrar att jag och Milla satt och pratade på hälsokunskapstimmen, då vi gick igenom första hjälp. Jag har ingen aning vad jag ska göra. Hon har några sår jag torkar blodet av, men jag vågar inte göra mer. Jag lägger henne på mage och väntar på att min mardröm ska sluta.

De kör fortfarande efter några timmar, tills bilen mitt i allt stannar. Jag känner hur glädjen sprider sig i kroppen. Jag lutar Emelie mot fönstret ungefär på samma sätt de lämnat henne och lägger mig på samma sätt jag låg då Emelie skrek. De rycker upp dörrarna och lyfter ut oss. Han som bär mig tar tunga steg. Jag undrar om jag borde slå honom, men han är säkert två gånger tyngre än mig, jag skulle inte ha en chans att dra mig loss. Jag hör att Emelie stönar till. Han som bär henne muttrar till och spottar på henne. Jag vill skrika till honom. Man spottar inte på mina vänner! Men som vanligt är rädslan starkare än viljan.

--------------------------------------------------

hihi :) frågor?