Det som inte borde få hända

En blå hoodie

2 obs! Det blir värre

Vita väggar överallt. Svart golv. Inga fönster, inga möbler. Bara ett svagt ljus som lyser upp rummet. Jag försöker ställa mig upp. Jag lutar mot den vita väggen och släpar fötterna framåt. Jag känner mig svag. Jag låter handen falla ner över dörr handtaget. Dörren är låst. Jag lutar örat mot dörren, jag hör golvet som knakar. Det kanske finns någon där ute, som kan förklara vad som händer. Jag knackar försiktigt på dörren. Snart blir det till ett bankande.
"HALLÅ!?" Jag ropar så högt jag kan.
"Kan någon höra mig!?" Jag vet att de hör mig, men att de struntar i att öppna dörren. Jag lutar tillbaka mot väggen. Jag känner hur ögonen bränner. Jag låter en tår rinna ner för min kind. Jag kurar ihop mig till en liten boll. Jag försöker tänka på glada saker men det enda jag kommer att tänka på är mamma. Hon kanske inte har märkt att jag är borta? Nej hon måste vara dödsorolig. Jag har varit borta så länge. Hur länge har jag varit borta? Jag försöker räkna timmar sedan skolans slut. Men jag kommer inte fram till något.
Några timmar senare åker dörren upp. En flicka med bläcksvart hår och stora bruna nyfikna ögon ser på mig.
"Hej" ,säger hon lugnt och ställer sig bredvid mig.
"Hej" säger jag.
"Här har du, lite soppa" säger hon, ler och ställer en skål med vatten och flytande grönsaker bredvid mig.
"Tack" säger jag och ler tillbaka till henne. I skolan hade jag bara ätit lite sallad och nu är jag väldigt hungrig. Hon stiger upp och tänker gå iväg.
"Vänta, varför är jag här?" frågan bubblar ur min mun. Jag ha velat få veta svaret redan länge, men vet att jag inte kommer få ett svar. Hon ser på mig oroligt och skakar på huvudet. Sedan går hon iväg.
Jag bestämmer att slippa den här vidriga platsen när skeden med en överkokad morot åker i munnen. Fast soppan smakar hemskt äter jag upp allting och bestämmer mig för att sova. jag lägger ner mig på det obekväma golvet, kurar ihop mig och ångrar att jag bara tog shorts. Jag försöker koppla av, Men hela jag är skräckslagen.

Någon river upp dörren till mitt rum. Han skriker något, på samma språk som de två männen som kidnappade mig och Emelie. Han river upp mig och föser ut mig ur mitt rum. Jag ser flera andra gå längs en lång korridor. På väggen finns det märken av blodiga händer. Jag ryser till och går efter de många andra lidande människor i korridoren.

En pojke, kanske några år äldre än mig ligger på marken. Någon sparkar till honom, men han rör sig inte. Hans livlösa ansikte får mig att förstå att han är död. Kanske ihjältrampad. Jag mår illa av att se på honom och fäller blicken ner på mina före detta vita skor. Dom är röda av blod och bruna av smuts. Golvet är inte mera så svart. Det är rött. Rött av blod som var färskt och slipprigt men också rött av blod som har torkat sedan länge redan.

Jag ser att människorna går in i ett rum, äntligen slutar vi gå. Jag orkar just och just ta ett steg till. Rummet är mycket stort, men nästan lika enkelt inrett som mitt förra, men här finns stolar och tre stycken stora bord. Belysningen är inte den bästa heller. Ibland lyser lamporna starkare, ibland är ljuset så svagt att man knappt ser något. Överallt står ungdomar, några yngre, andra äldre än jag. Alla stirrar på oss som fortfarande kommer in i rummet. De stirrar på oss med tomma blickar, alla ser sinnessjuka ut. Flera har sönderslitna kläder, men allas är smutsiga. Jag tror att de också tillbringade en natt på kallt golv som jag. Men jag kan inte hitta Emelie. Jag känner inte igen ett enda ansikte. På bordet sitter en pojke, kanske 18 år gammal. Han har en mörk blå hoodie, med huvan dragen över huvudet. Han hör inte till de som stirrade med skräckslagna blickar på mig så jag sätter mig bredvid honom.
Efter några fruktansvärda timmar kommer flickan med maten in i rummet. Hon och några andra delar snabbt ut maten. Hon råkar ge en engångstallrik med lite mat till mig. Hon ler sitt snälla leende, nickar mot maten och går iväg. Pojken bredvid mig sväljer maten genast. Jag sitter och petar i min. Inne i den lilla biffen hittar jag en liten pappers lapp. Jag stoppar i mig biffen och en stenhård potatis. Jag kurar ihop mig så att ingen annan person kan se vad jag gör och försöker läsa vad det står på lappen. Men jag förstår inte. Det står en massa bokstäver som inte bildar ett enda ord.
"Flera meter under jord, vaktar dig med en omänsklig metod. Flera meter från hem, du kommer aldrig se dem" Viskar pojken i mitt öra. Jag ser upp mot honom förvånat
"Hur?" viskar jag
"Sshhh", säger han och ler smått.
"Jag heter Filip" säger han
"Valire" Mitt namn kommer från latin och betyder stark.
Filip lyssnar på mig när jag berättar om förra natten, han håller om mig när jag hulkar och låter tårarna rinner ner för mina kinder, och väter ner hans skjorta med mina tårar. Han tröstar mig och säger att allt kommer gå bra. När jag har snyftat färdigt låter jag Filip Berätta för mig om sitt helvete. Han varit här redan länge och hans vän och han hade försökt fly härifrån men de blev fast. Han själv hade just och just överlevt, medan hans vän försvann och kom aldrig tillbaka. Han berättade om att det skickas in ungdomar hela tiden och hur snabbt de försvinner. Han berättar hur det går om man bryter mot deras regler. Jag Kryper ihop, och försöker förstå hur alvarligt det är. Han frågar om jag fryser och jag nickar på huvudet. Han ger mig sin hoodie, och förklarar att han inte behöver den och att det blir kallare på natten.
"Välkommen till helvetet" skrattar han. Han skrattar ett ihåligt skratt. Men han vet att det inte är ett dugg roligt. Han vet att vi går ner för en trappa. När vi är på sista trappsteget ser vi vår död. Verkligheten skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag aldrig får se hem igen. Att jag aldrig kommer få leva mitt liv. Att jag aldrig kommer få se solen igen.

Den andra natten är värre än den första. I rummet jag sov i min första natt här luktade det inte till spyor, blod och urin. I rummet jag sov i kunde jag inte höra alla jämrande röster, inte alla saknande suckar. Inte isande skrik. Jag har huvudet lutande på Filips muskulösa bröst. Han sover bara i sin t-skjorta. Han är det enda jag har. Han drar handen lugnande genom mitt hår. Jag sover flera timmar i hans varma famn.
Filips försiktigt petande väcker mig. Jag ser hans ansikte mycket tydligare idag än vad jag gjorde igår. Hans ansiktsform är mjuk och avlång. Han har stora blåa ögon. Han har en rak näsa och en leende mun. Han har svart rufsigt hår. Jag är glad att jag inte såg hans ansikte så tydligt igår, jag skulle stirrat på honom och blivit förtrollad av hans snygghet. Kanske som nu. En stund sitter vi tyst och stirrar på varandra.
"Valire" börjar han "De kommer snart flytta oss" Jag kommer ihåg hur de rev upp mig från sömns igår, hur de tvingade oss gå i de vita tunnlarna. Och den livlösa pojken.
Jag lutar mig mot väggen. Jag känner på mitt sår i bakhuvudet. Jag tror det har läkt ganska bra. Jag hör hur dörren rycks up. Jag tar i Filips hand. Jag tänker inte vara ensam mer. Vi hör till de sista som går ut ur rummet. En flicka ligger på marken och gråter. En vakt står och sparkar henne. Hon hade antagligen inte orkat gå. Jag blundar och försöker ignorera hennes lidande skrik. Vi går länge. Mina skor släpar mot golvet. Varje steg är ett pin. Men att ge upp är inget alternativ.