Det som inte borde få hända

Vänta för evigt?

3
De eviga dagarna går och går, snart har det gått en vecka, med nya mardrömmar varje natt och varje dag. Jag har gått ner flera kilo. Jag tror jag är på det andra sista trappsteget. Om de inte mördar mig snart kommer jag svälta ihjäl. Jag är rädd. Jag är rädd för mitt liv. Jag är rädd för vad som kommer hända efter min död. Finns det en himmel jag kommer komma till, Finns det ett helvete, som är värre än det här? Döden skrämmer mig.

"Jag kommer att sakna livet" säger han med en svag röst. Det kommer så plötsligt och jag vet inte vad jag ska svara, så jag bara nickar på huvudet.
"Vad kommer du sakna mest?" frågar jag och pillar bort en hårslinga från hans panna. Under de senaste dagarna har vi talat en hel del "deep stuff". Jag har berättat mina värsta hemligheter och mina bästa minnen, hela mitt liv svävar i luften mellan mig och Filip. Filip har själv berättat mycket, men lät mig tala bort all ångest jag hade.
"Jag kommer sakna att äta mat. Jag kommer att sakna mina vänner och min familj, jag kommer till och med sakna skolan." Efter en stund viskar han lätt
"Jag kommer sakna smaken av nyfikna läppar" och plötsligt lutar han sig fram och kysser mina läppar. Jag bevarar kyssen och utforskar hans mun. Hans läppar är sammetsmjuka och när kyssen slutar ber mina läppar om mer. Jag ser upp i hans ögon en aning förvånat, men jag gillade kyssen. Han öppnar munnen och stänger den igen. Jag lutar huvudet mot hans axel, suckar och mumlar;
"Jag kommer sakna din kyss" Han ler och kysser min hjässa.


Vi ser människor som går ut ur rummet. Ingen kommer tillbaka in. jag vet att det snart är min tur.
"Jag klarar inte av det här " viskar jag i Filips öra. Hans ögon ser livrädda ut, men han ler ett "allt kommer bli bra" leende, och klämmer min hand. Människor minskar och minskar, snart är det bara tio personer kvar. Då kommer en vakt in i rummet och tar i min hand. Jag känner mig lättnad över att inte behöva vänta på min tur längre, lättnad över att de tog mig före Filip, så jag inte behövde lida utan honom. Jag ser på Filip. Han ser chockad ut. Jag ställer mig upp och försöker le modig. Då ställer Filip sig upp.
"Jag vill gå nu" säger han. Jag blir så förvånad att min haka nästan faller av. Vakten grymtar och släpper min arm och tar i hans.
"Filip" säger jag svagt. Så är han borta.
"Filip!" skriker jag och springer fram till dörren.
Jag bultar på dörren och skriker hans namn flera gånger. Men tillslut ger jag upp och lutar mig mot väggen och låter en tår rinna ner för kinden. Jag dunsar ner i golvet och kurar in mig i hans hoodie, det enda jag har kvar av honom. Jag stoppar mina små händer i fickorna. I ena fickan finns det en lapp. Jag tar upp den lilla lappen ur fickan och vecklar upp den. Det är samma lapp flickan som delade ut maten gav mig. Men det finns små hål i den. Filip har stuckit hål på några bokstäver. Jag läser bokstäverna han inte stuckit hål i, jag vänder på bokstäverna tills de bildar ett ord. "Tålamod" Jag förstår inte vad han menar med det. Men jag tror att han menar att jag ska vara den sista som lämnar rummet. Jag gömmer mig bakom ett bord så gott jag kan. Jag hör hur dörren öppnas och smälls igen. Jag väntar och väntar. Kanske i onödan, Filip kanske är död sedan lände. Men den lilla lappen gav mig hopp. Hopp om att han fortfarande är i liv. Hela tiden kramar jag den lilla lappen hårt jag kan. Snart är det bara jag och en skräckslagen flicka kvar. jag tror att hon inte vet ens om att jag är här, hon bara sitter och skakar. De öppnar dörren och hon lämnar rummet. Nu är jag ensam. Jag undrar om de vet att jag är här. Pinande tysta minuter glider framåt. Snart hör jag mig själv nynna på en sång jag lärde mig när jag var liten.

Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin,
utan att fälla tårar?

Jag kan segla förutan vind.
Jag kan ro utan åror.
Men ej skiljas från vännen min,
utan att fälla tårar.