Det som inte borde få hända

Filip?

4
Flera gånger, gång på gång. Jag tror att jag håller på att tappa förståndet. Då öppnas dörren. För sista gången. Men det är ingen vakt. Det är Filip som sticker in huvudet genom dörren. Jag vet inte när jag senast var så här glad. Jag sprang emot honom, in i hans famn. Jag kramar honom så hårt jag bara kan. Han kramar mig med en varm kram.
"Vi måste härifrån" säger han allvarligt. "Jag har sett vad de gör med alla fångar och jag lovar, det är ingen vacker syn" Jag nickar och han tar i min hand. Så börjar vi springa, längs den långa hemska, nuvarande röda korridoren. Vi är rädda för att en vakt ska se oss, men vi har tur. Inte en ända levande varelse syns. Jag vet att det vi håller på med är livsfarligt. Men om vi skulle stanna kvar skulle de också vara lika livshotande. Jag springer som jag aldrig gjort förut, jag bryr inte om all smärta som far genom kroppen. Att ge upp, nu, är inget alternativ.
Snart slutar korridoren. Men Filip som tidigare försökt rymma, vet vart vi ska. Han hittar en dörr från ingenstans i väggen. Han öppnar den och vi smiter in, Nu är det bara en liten mörk tunnel, med nästan ingen belysning, bara svart. Men vi springer ändå. Filip stannar plötsligt och hittar en stege, den leder uppåt. Jag klättrar upp för den och försiktigt klättrar jag upp till ett rum.
Rummet är vitt, så som många andra i den här byggnaden. Men på golvet finns en stor tjock matta. Ett skrivbord gjort av trä, som ser gammalt ut. På bordet finns teckningar av människor kroppar, av människans inälvor och ben. Då förstår jag var vi är. En galen doktor som undersöker våra kroppsdelar. Jag följer Filip ur rummet. Vi springer till ett stort kök, jag tror maten lagas där. Han leder mig till stora sopkorgar, han förklarar att de måste föra ut sopkorgarna varje dag, så det inte ska börja lukta. Vi kryper in i varsin sopkorg och väntar på att de ska föra ut oss. Vi sätter några soppåsar över huvudet. Det stinker så illa att jag nästan kräks. Men jag sitter stilla, nästan utan att andas i ungefär två timmar. jag känner hur sopkorgen börjar röra sig. De bär ut oss ur köket, de bär ut oss ur den förfärliga byggnaden. Underligt nog märker ingen oss. När det inte syns vakter i närheten drar Filip upp mig och ler, jag ler. Vi springer så långt vi orkar, när vi är tillräckligt långt borta börjar jag skratta. Jag kan inte göra något åt det. Jag ser solen, jag andas luften. Jag är fri. Filip skrattar också. Vi jublar, skriker och skrattar. Han kysser mig i en lång passionerad kyss. Hela min kropp pirrar till. Han är en jättebra kyssare.
Sommarsolstrålarna gassar oss i nacken när vi springer. Jag har aldrig varit så glad. Jag kommer hem. Hem. tänker jag. Så jag har saknat hem.
Jag undrar vad klockan är. Jag undrar vilken veckodag det är. Jag undrar var någon stans vi är. Ner det kommer en landsväg emot oss, vi slutar springa. Vi går längs med vägen och hoppas på att en bil eller buss ska åka förbi och köra hem oss. Jag släpar inte längre mina fötter, fast det värker i dem. Jag bestämmer om mig själv nu. Ingen sparkar mig, ingen slår mig, ingen spottar på mig. Jag försöker fösa ut minnena ur huvudet. Men de är fortfarande kvar. Jag försöker springa bort dem, men det är omöjligt. Jag tror jag aldrig kommer glömma. Men jag vet att det inte kommer hända igen. Jag är trygg nu. Jag har ju Filip. Snart har vi en polis. Snart kommer vi fram till en busshållplats. Jag ser inga hus i närheten så jag tror att bussen inte går ofta här. Med bra tur kommer en buss åka här förbi imorgon. Vi sätter ner oss på asfalten och vilar. Vi säger ingenting, men det gör inget. Filips skjorta, var säkert vit innan han blev kidnappad. Nu är den alldeles brun och röd. Hans byxor är slitna och har flera stor hål. Jag tror att jag ser värre ut. Flera dagar utan ordentlig mat och rent vatten. Jag tror jag inte vågar se mig själv i spegeln mer. När solen gått ner kommer en gammal buss körande. Vi stiger i bussen och förklarar att vi hade tappat bort oss i skogen, vi lovar att betala tillbaka när vi kommer hem. Busschauffören skulle troligen inte trott på våra mardrömmar om de senaste veckorna. Men han släpper in oss i bussen. Vi sätter oss så långt bort från en man som luktar illa och stirrar på oss. Lättat drar jag handen genom håret, jag är trygg nu säger jag flera gånger till mig själv och lutar mitt huvud mot Filips axel.

"Lämna mig aldrig" säger jag.
"Aldrig" säger han och kysser min hjässa. "Jag älskar dig"
"Jag älskar dig mer" säger jag. Jag älskar honom. Jag älskar honom mer än någon annan, HAN är den enda jag har.

En artikel i tidningen, några dagar senare:

En galen läkare har tagits fast.
Utanför fabriken i Kotka i Finland finns det en stor minnes sten för alla tusen ungdomar som dog på grund av en sinnesjuk läkare.
En rysk läkare, Velad Bengtholm hade redan flera år bott i Finland. För några månader sedan hade han beställt livvakter från Ryssland till sig. När vakterna kommit fram till Finland hade han befallt dem att kidnappa barn i åldern 14-20. Vakterna protesterade men läkaren hade hotat dem med livet. Vakterna kidnappade ungdomar, ungefär två per gång, och förde dem till en gammal fabrik. Ungdomarna hade inte fått mera än ett fat mat och litet vatten varje dag. I rummen de bodde i fanns det inga bekvämligheter. Bara ett par bord och stolar. Nästan alla dog av läkarens experiment, om de inte dog av experimenten dog de av blodförlust. (läkaren sydde inte fast såren.) Läkaren gjorde sjuka experiment, han grävde hjärtat ur kroppen och tog tid hur läge det pumpade blod. Han klippte av levern och tog tid hur länge patienten levde. Han använde inte bedövning, så patienterna hade lidit de sista minuterna av sitt liv. Kropparna begravdes inte, de slängdes ut i skogen. Ungdomarna vaktades strängt. Varje fel de gjorde blev de straffade för. Men två ungdomar lyckades rymma. De lyckades komma till polisen och berätta om fabriken. några hundra ungdomar är nu på sjukhus, och försöker både psykiskt och fysiskt överleva. Nu sitter läkaren i rätten och är påväg mot fängelset.

______________________________________________________________________________________________________________________________________________
Hej alla tack så hämskt mycket för att ni läste min novell. 😘Jag skrev den faktiskt för några månader sedan då när jag hade det jettejobbigt, men nu bestämde jag mig för att publicera den 😊😊 Och ja novellen utspelade sig i Finland, för att jag bor i Finland. 😊😊 jag håller nu på att skriva en annan novell som jag hoppas att jag snart kan publicera 😊
frågor?