Vi föralltid

Kap. 6 en tröstande vän

~LÖRDAG MORGON~

Jag kände hur solens strålar lyste rakt på mig genom rullgardinen. Det var lördag morgon vilket innebar sovmorgon för min del. Jag suckade och drog täcket över huvudet. Klockan var 10 så jag bestämde mig för att somna om.

~1h OCH 30MIN SENARE~

"TILDE? TILDE? HALLÅ?"

Jag reste mig hastigt upp från sängen. När jag såg men det var som skrek på mig suckade jag högt.

"WILLE! Jag vill sova! Gå ut från mitt rum, NU!" Varför är småsyskon så jobbiga? Tänkte jag för mig själv.

"Men mamma sa till mig att jag skulle väcka dig. Vi ska ha gäster idag ju. De kommer om en halv timme."

Genast var jag klarvaken och började göra mig i ordning. Jag hade helt glömt bort att vi skulle ha besök nu i helgen, min mammas kompis skulle komma och hon har en dotter i min ålder. Och ja, det är min ända riktiga vän. Men problemet är att de bor långt ifrån oss så vi träffas bara några gånger om året. De har även 2 barn till som är lika gamla som mina syskon. Jag vet det låter ironiskt att det är så men min mamma och min kompis Ellas mamma har alltid varit bästisar. Så de har typ planerat att ha lika många barn och de ville att de skulle vara lika gamla. Och så blev det. När klockan slog 12 plingade det på dörren. Jag höll på att att städa som min mamma tvingat mig till att göra nu när vi skulle ha gäster. Annars ser det ut som en sophög i mitt rum. Det ligger utspridda saker överallt. Jag gick ner till de andra som precis hade kommit innanför dörren.

Jag hann inte ens blinka innan jag hörde någon ropa

"Tildeeee!!!"

"Ellaaaaa!!" Sa jag med samma glada ton och vi kramade om varandra.

"Åå som jag har saknat dig!!" Sa hon.

"Och jag dig" sa jag och kramade henne en gång till.

Sara (Ellas mamma) gick fram och hälsade och kramade om mig.

"Oj, du har verkligen växt sen sist" sa hon med en chockat uttryck.

"Mamma, det är normalt om du inte visste det" sa Ella. Jag kunde inte låta bli att skratta till. En sådan mening är typiskt vuxna att säga. Så är det alltid när man inte har träffats på ett tag. Ellas pappa Markus stannade hemma. Han tycker nog inte att det är så roligt när inte min pappa är här längre. De var också bra kompisar. Men de lärde ju inte känna varandra förräns senare när våra familjer träffades.

Thea som är lika gammal som Vera och Elliot som är lika gammal som Wille hade förmodligen gått iväg för att leka. Jag och Ella gick upp till mitt rum medans mammorna bestämde sig för att göra mat.

"Wow, Jag minns inte att ditt rum var såhär snyggt sen sist jag var här" sa Ella och skrattade när jag stängde dörren till mitt rum.

"Jag minns inte att mitt rum har varit fult någon gång, de har alltid varit snyggt" sa jag och skojade.

"Jag minns inte att du var så egoistisk" sa Ella för att hämnas.

"Jag minns inte att du kände mig så bra" sa jag fast att jag visste att det var falskt. Vi kunde ju varandra in och utantill.

"Jag minns inte att jag kände dig alls"

"Men du mindes ju att jag var egoistisk"

"Så du erkänner att du är det?"

"Det sa jag aldrig"

"Jo"

"Nej"

"Jo"

"Nej"

"Nej"

"Asså vad håller vi på med egentligen?!" Sa jag och började skratta.

"Det var ju du som började!" Sa Ella som också började skratta.

Vi skrattade så mycket att vi la oss ner på golvet dubbelvikta så vi fick ont i magen.

"Asså jag orkar inte med vår humor! Varför skrattar vi egentligen?" Sa jag när vi lugnat ner oss lite.

"För att vår humor äger." Sa Ella.

Jag satte mig riktigt upp i sängen, fast Ella låg kvar där på golvet.

"Vem är detta?" Sa Ella. Utan att jag såg hade hon tagit min mobil och gått in på mina bilder och självklart hade Johannes tagit massa egopics.

"Eh.. En ny klasskompis bara" sa jag och hade hoppats på att hon skulle nöja sig med det svaret. Men det gjorde hon såklart inte.

"En ny klasskompis? Seriöst? Jag ser att du döljer nått" sa Ella och tittade undrande på mig.

"Som vad?" Sa jag.

"Tjaa, du kan ju förklara varför han är i ditt rum och varför han har en gitarr" sa hon nöjt med sitt svar.

Jag suckade.

"Varför måste du ha så många frågor?

Han frågade bara mig ifall jag kunde hjälpa han med matten"

"Men varför har han en gitarr då?"

Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara allt för henne. Hon hade ju som sagt inte heller hört mig sjunga. Hon visste bara att jag spelade lite gitarr. Men jag hade tänkt på det Johannes sa. Jag borde kanske säga som det är, och förklara hur mycket musiken betyder för mig. Jag menar absolut inte att skryta men hon är ju ändå min bästa vän och man borde inte ha några hemligheter för varandra.

Så jag beslutade mig för att säga sanningen. För hon har ju fortfarande inte hört mig sjunga.

"Men varför har du inte sagt något tidigare?" Sa Ella.

"Jag har inte velat. Jag känner mig inte bekväm när andra hör mig sjunga. Men Johannes är så snäll mot mig. Han vill förresten att vi 2 ska sjunga på skolavslutningen. Men jag har sagt att jag nog inte vill."

"Jo, du måste! Jag vet att din pappa skulle ha gillat det."

"Men du har ju inte hört mig sjunga" sa jag.

"Eftersom din pappa var musikalisk är jag säker på att du har det i dig, tro mig."

Hon hade faktiskt rätt, min pappa var musikalisk. Han var med i ett band när han var yngre där han spelade trummor. Det har han berättat för mig.

"Njaa jag får se"

"kom igen, du måste! gör det för din pappas skull"

"okej kanske." sa jag.

Jag kunde inte låta bli att tänka på pappa. Saknaden är så stor. Även om jag är arg, ledsen och besviken på honom älskar jag honom ändå, för han är ju ändå min pappa.

Jag känner hur mina ögon vattnas, och hur en tår rinner ner från min kind.

Jag känner hur Ella omfamnar mig i en kram. Och utan att jag kan rå för det öser tårarna ner.

"Jag finns här alltid för dig, det ska du veta." Säger Ella tröstande.

Kunde man ha en bättre vän?