Prolog

11 0 0
                                    

Dagen i all ära hade sitt avsked framför skogsbrynet nära becken och i vattnets glans reflekterades mitt leende med djupa smilgropar som gjorde att det lyste om mig i brist på kläder och smink som var så avslöjande att jag ville på papper förklara den djuva känslan som raskt drog sig igenom min kropp. I fräckhetens namn stod jag avklädd framför becken redo att långsamt gå ner och känna den isande kylan sakta krypa in i skinnet likt nålar. En varm, svindlande stöt fick mig att vända mig om för att mötas av ett par mjuka ögon med händer som sakta sökta sig till min midja. Lättnaden flöt över min bara hud som socker på tungan och fick mina ögon att sakta rulla bakåt och att få leendet att bli större.
"Jag älskar dig", viskade han med en rofylld röst som fick det att kännas som att fyverkirier sprakade i bröstkorgen. "Att se dig så här, så vacker och fridfull får mig att vara den lyckligaste mannen på jorden. Jag älskar dig Elisabeth."
Jag blundade hårt, svalde tårarna av kärlek som vällde upp i ögonen och sträckte mig efter hans händer som återfann mig på direkten och masserade mina handflator djupt.
"Jag älskar dig." Bekände jag och drog oss båda bakåt mot vattnets dunkla charm och djuriska drag som kunde sluka oss båda men som inte kunde stå emot vår egna oas av kärlek, hunger, tillit och framförallt.
Passion.
Det som kan förgöra allt, men även laga kärleken.
Laga det lilla som fanns kvar.

En Passions GlödOnde histórias criam vida. Descubra agora