Vampyrens öga

Pappa försvann på riktig men mamma på låtsas

- Elise Magnusson?
- Här!
Jag följde med doktor Bengtsson in i rummet, det var ett väldigt tråkigt rum. Vita väggar, en vit säng vita draperier, allt var vitt, förutom benen på sängen som var silvriga.
- Jadu Elise, du har ju cancer och kommer behöva operera dig, med 76% risk att du blir blind på båda ögonen. Eller hur?
-  Ehhum, ja de, det stämmer.
- Ja nu är det så att vi måste boka in ett datum för operationen och jag måste bara undersöka dig en gång lite snabbt.
- Okej, Eehh, när behövs det göras?
- Jo, så snabbt som möjligt antar jag, vi vill ju inte riskera att den sprider sig eller hur?
- Nej, det är klart.
Doktor Bengtson kollar i sin pärm han haft under armen i några minuter,  allt känns som en evighet, jag skulle förmodligen bli blind... Eller ja 76% att jag skulle bli blind.
- Jag har en tid om en månad, den 15 juni, tror du det skulle passa?
- Ja, jag får väll ta vad som finns antar jag, så ja.
- Bra, men nu ska jag bara rönka din hjärna lite snabbt sen kan du gå igen!
- Ja.

Själva röntgenundersökningen gick ganska snabbt, han skicka in mig i ett rör och så hände lite grejer där.
Jag skulle bli blind, det slog mig på väg hem från sjukhuset, hela mitt liv skulle förstöras. Ingen skulle gilla mig, alla skulle tycka jag var konstig...
Jag går förbi en lekplats, jag känner igen den lekplatsen. Från när jag var liten, juste.
Min mamma, pappa och jag hade gått dit efter att vi hade varit på sjukhuset, när vi fick beskedet om pappas cancer. Veckan innan pappa dog. När mamma fortfarande var normal och inte drack eller strippa hela tiden.
När min pappa dog så blev mamma helt konstig, det började med strippandet, men jag var 11 år så jag förstod inte så mycket vad det var, jag trodde bara det var ett vanligt jobb. Sen börja hon dricka, då var jag kanske 13 år. Då hade jag fattat allt med strippandet osv. Till en början var det bara på helgerna hon söp sig full, men det blev värre och värre. Nu är hon full varje dag.

Jag kom på mig själv med att gråta, jag föll ihop i sandlådan på lekplatsen, satt där i några minuter, och satte mig sen på gungan, fortfarande gråtandes. Vad skulle hända om jag också gick bort i cancer, vad skulle mamma göra? Även om det känns som om hon inte älskar mig hoppas jag, eller nästan vet jag att hon egentligen gör det. Hon skulle inte klara det, hon skulle bli narkoman...

Plötsligt känner jag en hand på axeln, jag tittar bak och där står han, Ross.