Book ideas

Och här är jag nu

När dunklet sänker sig och det enda man kan se är lamporna som är uppställda i rad vid vägarna, kommer allt forsandes inom mig. Det lämnar sina blöta spår efter mig efter sig och dränker nästan mig med alla sina minnen. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriker rakt ut, hur många gånger jag slänger mig ner på marken, hur mycket jag kämpar för att hålla tankarna i styr. Det spelar ingen roll hur många gånger jag kliver ut på vägen när bilar passerar.

Inget av det där spelar någon roll, för, När jag skriker, svarar ingen, När jag slänger mig ner på marken finns ingen där och fångar mig, När jag försöker tänka på annat, finns ingen där som distraherar mig från det dåliga. När jag tar steget mot ett slut på allt, Åker bara bilarna rakt igenom mig.

¤

Mörkret hade kommit utifrån, flugit in i mig och bosatt sig där, tålmodig och väntande på att få sin vilja igenom. Den hade dragit sina vackra fingrar runt om mina svaga lungor så att jag fått svårt att andas. Så hårt att det dansat guldiga stjärnor framför mig. Stjärnorna hade rört sig till takten från mina hörlurar, hållit händer med varandra och anslutit sig till större grupper.

Minnen, dem bara förstör en. Särskilt det sista minnet av dem alla.

Minnet då jag stod på översta trappsteget. Människorna som stirrade upp på mig med förskräckta miner. Allt hade stannat upp för mig den kvällen. Just de där få sekunderna kändes som flera små evigheter. Och i stunden var det skönt. Allt förutom mig och min själ rörde sig i slowmotion, och jag kunde bara titta mig omkring och njuta av skräcken i allas ögon. Till och med skriken från deras nedkylda munnar var förvrängda och längre än de egentligen borde ha varit. Det vore som om mörkret satt sina stela händer om mina öron för att hindra så mycket ljud som möjligt att göra sig hörd. Jag minns att jag svettades, handflatorna var våta och materialet i min hand höll nästan på att glida ur sitt grepp. Mörkrets händer var nedkylda och i stunden uppskattade jag dess sällskap. Blodet som runnit ner för trappan och färgat allt den vidrörde mörkare den kvällen, var ett bevis på det.

Och här är jag nu. Glömd. Försvunnen. Borttappad. Vilsen. Jag är fast i den värld jag misslyckades att lämna. Jag går runt, betraktar människorna som lever sina egna liv. Jag ser hur alla låter sitt leende skalas bort från deras läppar när de tror att inga andra ögon ser. Men jag ser. Jag går runt och ser alla människor som ropar på hjälp genom leenden och skratt. Jag ser dem som är som mig.

Jag vill bara lägga mig ner på marken, låta gräset växa runt omkring mig. Jag vill känna rosorna sticka mig i fötterna där jag ligger. Till de som tittar på vill jag bara skratta och säga att allt är bra, att allt är okej, du kan nu fortsätta ignorera kroppen som blöder ut osynligt blod.

DENNA TEXT KAN tolkas på olika sätt

Först tänkte jag mig att det är ett spöke, eller en ande som försökt ta livet av sig men istället vandrar omkring fast i denna värld ändå. Och han vet inte hur han ska ta sig därifrån.

Man kan tolka hur man vill.

Fråga gärna om du undrar över något, som slutet på berättelsen elr ngt