Snap från David

Kapitel 4

Under de kommande dagarna skrev jag konstant med David. Han var bara så enkel att skriva med. Allting kom naturligt. Vi kunde prata om allt. Precis allt. Jag berättade om mina dagar, skolan och Hanna. Men även om mina problem. Som att mamma aldrig har tid för oss. Eller hur alla antar att jag är dum i huvudet bara för att jag inte kan få högre än E på proven i skolan.

"Du är mycket smartare och sötare än nån annan. Bry dig inte om lögnerna de säger om dig." Löd hans senaste snap. Jag log ett stort leende och tryckte av telefonen. Han lyssnade alltid på mig, någonting som få gjorde.

David. Han har sagt att han är en av Nicks vänner. Han går i trean, i samma klass som Nick gör. Jag vet inte riktigt vem av Nicks vänner David är, men jag får väl bara be David skicka en bild på sig själv. Vem vet? Vi kanske kan träffas i verkligheten.

Tanken på att träffa honom i verkligheten väckte liv i fjärilarna i min mage.

"Emily? Är du döv eller?" Jag ryckte till och tittade på Hanna. Hon satt mittemot mig med armarna korsade. Tydligt en aning irriterat på min förmåga att koncentrera sig.

"Va?" Ordet kom ut som ett mummel. Jag lutade huvudet i handflatan och mötte hennes bruna ögon.

"Du lyssnar ju inte på mig."

"Sorry, har mycket att tänka på just nu." Sen sneglade jag mot min mobil, vilket Hanna måste ha sett för genast flinade hon.

"Är det din mystiska pojkvän eller?" Frågade hon. Jag skrattade, men slutade snabbt. Vi satt ändå i skolans bibliotek. Lena, den snälla tanten som jobbar här, skulle inte va glad om vi var för högljudda.

"Han är inte min pojkvän." Sa jag med ett litet leende på läpparna. Men kanske i framtiden...?

"Du har fortfarande inte berättat så mycket om honom. Går han på vår skola?"

"Japp. Han sa att han går i samma klass som Nick." Skröt jag. Att bli ihop med någon som är äldre är häftigt.

"Hur ser han ut då?" Mitt leende bleknade.

"Öh... Jag vet inte. Han har inte skickat en bild på sig själv." Osäkert började jag leka med en slinga av mitt ljusbruna hår. Hanna höjde på ena ögonbrynet och gav mig en skeptisk blick.

"Så... Du säger att du aldrig träffat snubben?" Jag skakade på huvudet. Jag har inte träffat honom... Än. Men han är ju en av Nicks kompisar. Det är väl knappast omöjligt att träffa honom?

Precis när Hanna öppnade munnen så gav min telefon ifrån sig ett litet plingande. Skärmen lyste upp och Davids namn dök upp. Ett stort leende dök upp på läpparna.

"Kan inte du berätta mer om dig själv?" Och en flörtig smiley. Jag fnissade lite, men gjorde mitt bästa för att gömma det ifrån Hanna. Hon skulle bara reta mig över hur exalterad jag blir över det här.

Jag är ändå sexton år gammal, och har aldrig haft en pojkvän. Men nu så dyker en jätteschyst kille upp som verkar gilla mig. Sättet han skriver på får mig att tro det iallafall och den tanken ger mig fjärilar i magen.

Direkt knappade jag in ett svar. Mina fingrar flög över skärmen.

"Vad vill du veta?" Sen en glad smiley. Jag ville egentligen skicka en flörtig smiley, men det är lite för tidigt för mig att göra det. Vill ju inte att han ska tro att jag är lättflörtad. Alla killar gillar att jaga lite, det såg jag i en serie.

David svarade direkt.

"Om dig? Allt."