Snap från David

Kapitel 5

Mitt rum är ganska stort. Mina kompisar blir alltid imponerade när de ser det för första gången. Direkt när man kommer in i rummet möts man av min dubbelsäng. Sen ett vitt skrivbord, en full garderob och en hylla med allt mitt smink.

Jag ställde mig på tå för att nå min mascara som låg på hyllan. Sen gick jag fram till min helkroppsspegel och började med att försöka få mina ögonfransar att se bra ut.

Ljudet av fåglarnas kvitter kunde höras från mitt öppna fönster. Deras sång tillsammans med solens första strålar räckte för att få mig på ett ganska bra humör. Man kunde känna sommaren i luften. Varje dag kom den närmare och närmare. Vårens kalla dagar skulle snart vara över. Tack o lov. Jag log. Snart skulle det bara vara mjukglass och stränder!

Jag lade tillbaka mascaran på hyllan och tittade på mig själv i spegeln. Hm. Duger det här? En enkel vit t-shirt och blåa skinny jeans. Ganska enkelt. Kanske för enkelt? Hanna får bestämma det.

Jag drog fram mobilen ur min ficka och tog en bild av mig själv. Sände den till Hanna och frågade om åsikter. Precis när jag gjort det dök en notis upp. Snap från den mysteriska killen.

Glatt öppnade jag den, bara för att återigen se en svart bild. Hm. Vilken besvikelse. Jag tog en bild av mig själv i spegeln med mobilen framför mitt fula ansikte. Inspekterade bilden ett tag, undrade över om man såg acceptabel ut. Äsch, det är ju "bara" till David. Min mystiska beundrare.

Att ha en mystisk beundrare är så... Spännande. Tjejer som jag, vanliga och tråkiga, får inte "hemliga bundrare". Tjejer som jag får inte snaps från coola killar, utan bara från de som vill in i våra byxor. Tjejer som jag får inte snaps från en äldre, cool och rolig kille som David. Det är helt enkelt för bra för att vara sant.

"Vad händer?" Skickat. Utan smiley. Får inte verka för desperat. Killar gillar inte desperata tjejer.

La undan telefonen igen och puffade upp mitt ljusbruna hår. Mitt försök att få volym i det misslyckades helt. Precis som mitt liv.

Telefonen skakade till och genast fylldes min mage med fjärilar. Vissa får ju fjärilar i magen för att de är nervös. Jag får det för att jag är taggad. Skriva med en kille som faktiskt vill skriva med mig? Tjoho!

"Tänker på dig." Gör han? Gör han det mycket? Varma, pirriga känslor spred sig genom min kropp. Det här är ju kul!

"Haha gör du?" Sen en skrattade emoji, för att det är så man flörtar. Skratta bara åt allt killen säger så löser det sig.

"Varje sekund."

Det här vore så romantiskt om bara vi träffade. Tänk att få höra de här? Att läsa meddelanden är ju en sak, men att faktiskt få höra hur vacker och smart man är? Wow.

Jag undrar hur han ser ut... Han har sett mitt ansikte, men jag har aldrig sett hans.

"Är det inte lite orättvist att jag aldrig sett ditt ansikte?" Sen en glad emoji.

Han öppnade direkt, fast det dröjde en stund innan han svarade. Jag gick in på hans snap och herregud. Framför mig var nog lätt en av de snyggaste killarna jag sett. Han ser nästan overkligt bra ut, med ett flin som säkert kunde få vilken tjej som helst på fall. Han ser tillräckligt bra ut för att kunna vara en filmstjärna eller youtuber.

"Nöjd?"

Snabbt skrev jag in någonting och skickade. Sen skyndade jag mig iväg till skolan, med ett stort leende på läpparna.

Jag måste få träffa David. Jag bara måste.